- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / November 1937 Årg. 6 Nr 9 /
700

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermann Hesse: Tragiskt. Översatt av Anders Österling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HERMANN HESSE

Liksom de på Borneo och alla de där öarna
ha utrotat paradisfågeln, elefanten,
kungs-tigern, så ha de förintat och ryckt upp alla
de sköna satserna, alla inversioner, alla fina
lekar och schatteringar i vårt kära språk. Jag
vet att där finns ingenting mer att rädda. Men
de direkta felen, de krassa, återkommande
vårdslösheterna, den fullkomliga
likgiltigheten även inför den grammatiska logikens
grundregler! Ack, herr doktor, där börjar
man av gammal vana en sats med ”ehuru”
eller ”å ena sidan”, och glömmer efter
knappa två rader de likvisst inte
komplicerade förpliktelser, man ålagt sig med denna
början av satsen, man tappar bort eftersatsen,
viker in i en annan konstruktion, och det är
bara de bättre, som åtminstone söka dölja
skandalen bakom ett tankstreck eller dämpa
ner den genom en kuliss av små punkter. Ni
vet, herr chefredaktör, att detta tankstreck
också hör till er utrustning. Detta var mig
en gång, för många år sedan, fatalt och
förhatligt, men det har gått därhän, att jag nu
hälsar det med rörelse, när det ibland visar
sig, att jag är er djupt tacksam för varje
sådant tankstreck, ty det är ändå en rest av
det som var, det är ett tecken till kultur, till
dåligt samvete, det är en avkortad,
chiffer-mässig bekännelse av den skrivande, att han
är medveten om en viss förpliktelse mot
språkets lagar, att han i viss mån ångrar och
beklagar, när han, därtill tvungen av
beklagliga nödvändigheter, alltför ofta måste
försynda sig mot språkets helige ande.

Redaktören, som under detta tal med slutna
ögon räknat vidare i de kalkyler, där besöket
avbröt honom, öppnade långsamt sina ögon,
lät dem klart vila på Johannes, log med
välvilja och sade långsamt, lugnande, synligen
bemödad om anständig formulering för att
vara den gamle till lags:

— Ser ni, Johannes, ni har fullkomligt
rätt, jag har redan förut ofta och gärna med-

gett detta för er. Ni har rätt: detta språk från
äldre tid, detta kultiverade, vackert vårdade
språk, som ännu för två, tre årtionden
tillbaka var åtminstone tillnärmelsevis känt och
behärskat av talrika författare, detta språk
har gått under. Det gick under, liksom
egypternas byggnader och gnostikernas system ha
gått under, liksom Aten och Bysans måste gå
under. Det är sorgligt, käre vän, det är
tragiskt (vid detta ord ryckte sättaren till
och öppnade läpparna som till ett utrop, men
betvang sig och sjönk ödmjukt tillbaka i sin
förra hållning) — men det är vår bestämmelse
och måste vara vår strävan, inte sant, att
acceptera det nödvändiga, det som
ödesmässigt fullbordas, vore det än så sorgligt. Som
jag ju också tidigare sagt er: det är vackert
att bevara en viss trohet mot det som varit,
och i ert fall kan jag inte bara förstå denna
trohet utan måste också beundra den. Men
fasthållandet vid saker och tillstånd, som nu
en gång äro vigda åt undergången, måste
ha sina gränser: livet självt utstakar dessa
gränser för oss, och om vi överskrida dem,
om vi alltför segt hänga fast vid det gamla,
så råka vi ju i konflikt med livet, som är
starkare än vi. Jag förstår er mycket väl,
tro ni mig. Ni som är känd som en utmärkt
behärskare av detta språk, denna ärvda vackra
tradition, ni den forne diktaren, måste
naturligtvis mer än andra lida under detta
förfalls-eller övergångstillstånd, vari vårt språk, hela
vår forna kultur befinner sig. Att ni som
sättare dagligen måste åse detta förfall, ja,
i viss mån deltaga och medverka i detsamma,
har något bittert, något av tra— (vid dessa
ord ryckte Johannes åter till, så att
redaktören ovillkorligen sökte ett annat ord), har
något av ödesironi. Men lika litet som ni
själv, lika litet kan jag eller någon annan
här hjälpa. Vi måste låta saken ha sin gång
och foga oss.

Redaktören betraktade med sympati den

700

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 18 01:30:33 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-9/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free