Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Chansen till frihet - Anmälda böcker - Lidman, Sven, Blodsarv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
lyssnar till den amerikanske kraftgubbens
explosioner utan att låta rubba sig en tum ur
sin mångtusenåriga indolens.
3.
Om Forsbergs och Bucks böcker inte kan
sägas föra läsaren in på det centralt kristna
området, så står däremot Sven Lidman mitt
i själva det glödande centrum. I år har
Lidman glatt sina vänner — och vi är redan
åtskilliga som anser honom vara en av de
största svenska författarna i vår tid — med
en stor bok, behandlande hans släkt. Man
vet både av Silfverstååhlromanerna och av
vissa predikningar och uppsatser, vilken
stor roll det förflutna spelat för Sven
Lidman. Här får man nu hela materialet från
den de Geer-Lidman-Cederström-Annerstedtska
familjekretsen i flera generationer.
Lidman har kvar sin bittra grundsyn på
människolivet:
”Ofta har det förefallit mig, som om själva
grundtrådarna i livsväven hette misstag och
missförstånd — ja, som vore varje människa
i och med födelsen iklädd en sällsamt
smärtande nessusdräkt, vävd av föräldrars och
förfäders misstag och missförstånd, lyten och
laster . ..”
Lidman har nu velat i grund genomtränga
sitt andliga arv och utreda, vilka sällsamma
makter som fört honom på villovägar, innan
han kunde ge sitt liv till Gud och därmed
nådde den fullständiga friheten. Av största
vikt för förståendet av Lidmans egen typ är
hans bild av fadern — som man känner igen
från ett tidigare tryck: den högt begåvade
filosofie doktorn, som aldrig kom längre än
till att bli tullkontrollör, trots att alla hans
vänner var fullt på det klara med hans geniala
begåvning, och trots att han hade nära
släktingar på rikets ledande poster. Orsaken till
detta ödes tragik fann Lidman, först då han
efter moderns död hittade en bunt
dagboks
anteckningar, ur vilka han nu avtrycker några
outsägligt gripande utdrag. Hela faderns öde
finner man i denna enkla anteckning: ”Du
måste lämna fantasteriet och självbedrägeriet
och skaffa dig klara papper.” En annan gång
skriver han helt uppriktigt:
”Ordentligt arbete på tullkammaren, och
Gud vare lov, klar insikt om att alla mina
stridigheter och motgångar som tjänsteman
härröra från bristande kunskap och slapphet
i tanke och arbete; använd din fantasi vid
uppfyllandet av dina dagliga plikter och ej
att öka din njutningslystnad.”
I Sven Lidmans författarskap är denna
skildring av fadern något av det mest
gripande; den hjälper läsaren också att bättre
förstå sonens eget öde.
I Sven Lidmans familj dyker stundom upp
en förtärande melankoli, som ofta för sin man
i döden. Lidman kallar den för ”den
pommerska sjukan”, och det är tydligt, att han
själv haft att kämpa emot den. Men mot den
pommerska sjukan har i hans liv kämpat ett
annat anlag, som han kallar ”det wolffiska
elementet”, och som han definierar på
följande sätt:
”Det fanns en människovarelse inom mig
av outtröttlig, hånfull, gäckande, lyrisk
hedendom och våldskraft — en förmåga att hoppa
ut ur de svåraste situationer och högt över
de högsta omöjligheters berg ...”
Det intressanta är nu att se, hur detta
wolffiska element en tid tycks ha hållit den
pommerska sjukan stången. Ä andra sidan
fick det wolffiska elementet överhand på ett
ytterst farligt sätt — man ser det i Lidmans
ungdomsdiktning — och det var först genom
Guds nåd som han vann full frihet. Sven
Lidmans syn på ärftligheten är intressant och —
kristen. Determinismen är ett faktum, ett
ofrånkomligt och grymt faktum i — syndens
värld. Men det finns en frihetschans, en
möjlighet att slippa undan nödvändighetens hårda
grepp, och det är att beslutsamt ge sitt liv åt
736
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
