Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gullberg, Hjalmar, Att övervinna världen, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Poesi i extas
HJALMAR GULLBERG
HJALMAR GULLBERG: Att övervinna
världen. Norstedts. 5: —.
Hjalmar Gullbergs diktning har alltmera
kommit att bli en centrallyrik som rör sig
om det absoluta, det namnlösa, ogripbara,
bortom verklighet och tanke. I den nya
samlingen finns inte mycket kvar av den spetsiga
tidssatiren, inte heller av den jordiska
kär
lekens melodier för violin eller orkester;
överhuvud är den fattig på allt som hör denna
världen till, lidelser såväl som ting. Det är
en oftast abstrakt poesi, i vilken även själva
orden utplånas: kvar blir bara den
vitglödgade konturen, rörelselinjen. Det är en poesi
vars högsta syftning är ett aningens extatiska
språng, ett längtans kast ut i oändligheten.
Den är medveten i sitt förakt för världen, den
vill egga människan att bryta upp ur sitt
slaveri under den materiella verkligheten och
upptäcka en annan: själens land av gränslös
hägring och dröm. Diktaren vill byta ut en
lägre illusion mot en högre, för att så till sist
upplösa också den i intet: vilket innebär
förlösning, frälsning, nirvana. Han börjar med
en protest mot uppgåendet i massans blinda
liv och hans varningsrop heter döden: i döden
är du ensam! Men tanken för honom vidare,
in i den inre ensamheten och ut i det eviga
kretsloppet, och dikten blir slutligen en bön
om befrielse från tillvarons hjul, från livets
medvetande: en aftonsång där utplåningen ter
sig som den yttersta lockelsen. Så gott som
alla de betydande dikterna i boken utgör led
i detta tankeförlopp, som introduceras i
upptaktens första rader:
Här sjunger jag om död och evighet
för att i bröllopsnatten väcka dig,
och som sedan övergår i dikten om undinen,
varelsen som lever i brunnen, tidlös, ständigt
omgestaltad, en stråle ur skapelsens dunkla
mun, evigt stigande och fallande. Till samma
tankegång ansluter sig dikten ”Fjärran”: en
världsövervinnares sång om själen som
försvinner som en rök i fjärran innan kroppen
ännu är död. Dit hör visorna om gräset som
för vilsna fölter sjunger sin tröst om
utplåningen och om källan som ingenstans rinner
744
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
