Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gullberg, Hjalmar, Att övervinna världen, anmäld av Artur Lundkvist - Malm, Einar, Än flyga svanarna, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
men lindrar smärta och skyddar mot ont.
”Jakthorn i Alperna” ger en annan
tankevariation i åskådlig bildgestaltning; dödens
pil har träffat sitt byte i solnedgången:
Ljuvligt smakar en källas
dryck eftfer dagens mil.
Ljuvare är att fällas
av den store jägarens pil!
Och som en fortsättning kommer den
kringvandrande helige mannnes sång:
Som tigern jag sprängde mitt snår.
Ej mer i moderlivet tillbaka jag går.
Mig sluta ej väggar, mig binder ej Mahis strand.
”Bebådelse i havet” handlar om ett
drömmens nedstigande i oceanens djup för att
bebåda frid mellan allt levande i hav och på
land; men när? När allt levande befriats ur
skapelsens form? ”Kreaturens suckan” gäller
just denna befrielse från livet, där extasen är
sällsynt och vilan alltför kort. Liljorna på
marken talar till den korsfäste på detta sätt:
Från djurens värld av handling och av vilja
du lyfter din gestalt och gör den loss —
Den prins som föddes i Danmark utan att få
liv var lyckligare än Hamlet: han sov hos
modern bara och kände inga motsättningar.
I de båda vackra dikter som kallats
”Sorgemusik” säges människans välde luta mot sitt
fall och natten komma utan stjärnor eller
minne, det talas om ensamheten ”långt från
det saknade modershuset” och den kvalfulla
sprängning då människan fördrevs ”ur
alltings hem”. Samlingens sista dikt är ett
självporträtt som stryks ut med orden:
Skänk mig melodier, skänk mig drömmar,
att jag må förinta detta som är jag!
Det är storslagna dikter, laddade med
andlig högspänning. Men de äger liksom bara en
dimension, en utsträckning: uppåt. Det är som
om diktaren bara kunde omfatta en sida av
livs- och världsförloppet: aftonen,
solnedgången, utslocknandet. Vid sidan om döden,
utplåningen och extasen inför den stora
intigheten skulle man vilja ha
fruktbarhets-driften, blodsextasen och den avlande natten.
Världen är inte till blott för att övervinnas,
utan också för att erövras och upplevas; mot
den förblödda, längtande kvällen kan —
förutom den vilande, förnyande natten — också
ställas den friska morgonen och den
verksamma dagen. Gullberg förefaller mig sakna
något av den magiska dubbelhet som måste
vara diktarens; han förenar inte höjd och
djup på exempelvis Malmbergs sätt. Det
sammanhänger kanske med att han i så hög grad
är en traditionens och kulturarvets diktare,
som identifierar sig med kulturens
aftonstämning, med ödessuset kring den yttersta kronan.
Om rötterna, om djupets möjligheter till
livs-förnyelse bekymrar han sig föga. Han griper
inte ner i det formlösa, mörka medvetandet;
han använder sig uteslutande av färdigt
material. Hans ordval är starkt begränsat, hans
symboler lånade från det kristna
föreställ-ningsområdet: barnet i krubban, korsfästelsen,
det ofruktbara fikonträdet. Konstnärligt
verkar hans dikter ofta en smula slumpartade:
versen tycks få bestämma över visionen, över
uttrycket, kanske stundom också över tanken.
Och dikterna saknar lyrisk undervegetation;
det kan ibland bli mer av intellektuellt extrakt
än av poesi. Men Gullberg strävar oförtrutet
att utvinna mystik ur sin klarhet; och gång på
gång lyckas han uppnå extasens ton och det
vita ljus som mystikerna bländats av. Med sin
entonighets begränsning är han en intensiv,
väsentlig diktare. Vid sidan om Edfelt och
Ekelöf, som skrivit lika betydande dikter, är
han utan tvivel den främste av de nyare
skalderna. Artur Lundkvist
Einar Malms dikter
EINAR MALM: Ån flyga svanarna. Bonniers.
5: 25.
Är det blott ett sammanträffande mellan
läsning och årstid, att jag förbinder Einar Malms
diktning, sådan den uppenbarar sig i denna
senaste samling, med en av dessa klara
höstdagar, då himlen är molnfritt blå och
markerna stråla i prunkande färger, da luften
dallrar av en klingande durton och allt det
nebulösa, dräktiga och förtonande är bortblåst
745
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
