Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två prosastycken - Döden genom vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
O
TVA PROSASTYCKEN
DÖDEN GENOM VATTEN
När torpedexplosionen inträffade midskepps,
var han bland dem som slungades över bord.
Han slungades i en vid båge men återkom till
sans redan vid nedslaget mot vattnet. Nästan
tveksamt började han röra sig. Då
konstaterade han att han inte var skadad och började
simma.
Som genom ett underverk är jag inte
skadad, tänkte han. Nu gällde det bara att
ropa.
Han samlade luft i lungorna och ropade
så högt han förmådde hän mot det
sjunkande fartyget, från vars övre däck livbåten
just firades i sjön. Men ingen hörde honom,
kommandon och andra ljud från dem som
sökte rädda sig hindrade ropet. Det var
kolmörkt och det blåste rätt hårt, även om det
inte blåste svårt. Åtminstone var det
tung-simmad blåst.
I hopp om att kunna hålla sig uppe till dess
livbåten kapat taljorna och stött ut,
simmade han utåt för att undgå nedsuget kring
den sjunkande ångaren. Han simmade några
minuter så. Då kände han hur havsytan, trots
att den var korrugerad av vågor, liksom drogs
bakåt mot lovart. Han simmade på, han vågade
inte se sig om.
Men nu sjönk ångaren, det kände han.
Efter ännu någon minut upphörde suget,
och då visste han att ångaren hade sjunkit.
Nu ropade han omigen så högt han
för
mådde, men ingen svarade, och i den hårda
vinden drev livbåten allt längre bort ifrån
honom. Han ropade tills han blev hes, tills han
försummade simningen och fick vatten i
munnen, men nu var livbåten under full rodd
■i annan riktning och ingen levande själ på
hela jorden hörde hans rop i den slitiga och
krassa vinden.
Förtvivlan grep honom, men han vågade
inte låta överväldiga sig av den, ty hans
situation var alltför hopplös. Häftig förtvivlan har
ofta en slags målsättning. Det kan gälla att nå
fram till en klippspets eller till ett stycke
flytande vrakgods, och förtvivlan blir då den
motor som samlar allt och spränger dödens
kätting. Men här fanns ingen klippspets, och
hur han än ansträngde sina ögon kunde han
inte se det minsta spår av något vrakgods från
den ångare, där han ännu för någon stund
sedan varit anställd. Inte ens u-båten fanns
kvar på platsen. Allt hopp var nära nog förbi
och han beredde sig på den snart
ankommande döden.
Men livet är segt just när allt hopp är ute
och krafterna kunna av självbevarelsen nästan
ransonera sig själva. Han höll sig uppe med
lätta, försiktiga tag, sparande och liksom
vilande mitt i simtaget, och närande sig med
den inbillningen att han mer än som var fallet
vilade på sjön.
Underligast, trots dödens närhet, syntes
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
