Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två prosastycken - Döden genom vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ PROSASTYCKEN
honom perspektivet av själva havet. Dess
väldiga utsträckning var liksom försvunnen.
Nu när huvudet och ögonen kommit så långt
ner mot havsytan syntes det honom som om
horisonterna alldeles dragits samman och det
var som låge han i en brunn. Havet var inte
större än en brunn, och dock var den
underliga skillnaden den, att brunnen inga väggar
hade. Den flöt med honom vart han än flöt
och följde med honom vart han än simmade.
Fram emot de minuter då han kände att
han på allvar började bli tyngre och mattare
försökte han liksom göra ett slags språng
i simtaget, så han skulle kunna komma över
brunnskanten där till vänster, det vill säga
på den sida där han hade hjärtat. Men det
lyckades, som den tillfälligt torrskodde nog
kan förstå, inte ens tillnärmelsevis. Den brunn
han hade omkring sig behöll taget och flöt
obevekligt med, som om ingenting hänt.
Mannen försökte då åt höger. Sökte samla sig
liksom till ett vattensprång åt motsatta sidan om
hj ärtat. Men det gick lika illa där, och språnget
eller kastet var dessutom nästan sämre än det
kast han gjort åt hjärtsidan. Han beslöt
därför att vänta litet, innan han gjorde det
avgörande språnget upp ur brunnen.
Ur sekundurets synpunkt låg han nu rätt
länge och tecknade åt havsbrunnen som en
dövstum, men dessa rörelser kostade honom
så mycket, att han inte visste dess like.
Det sägs att livet passerar revy för den som
kommit ner i havets drivande mittbrunn. Men
nej, han hade inte tid med land. En
vitsipps-äng skymtade förbi, men nej. Ett språng upp
ur brunnen eller döden. Det senaste
alternativet var det inte tid för än. Det fanns bara ett
enda: självhjälp med ett språng. Gärna med
Gud till hjälp, om han funnes. Därför: vänta
kraft, vänta kraft. Nu gick en våg över honom,
men han kom upp igen. En fosforescerande
medusa av en hands storlek kom spökande in
i brunnen. Med sina slemmiga, fladdrande
flimmerarmar beskrev den en halvcirkel
omkring honom. Han blev bättre till mods, men
tröttare. Han hade liksom sällskap nu några
sekunder i den drivande brunnen tvåhundra
mil från det som heter Azorerna ifall man
skall leva. Hur overkligt föreföll det honom
inte att det fanns öar. Nej, han hade inte tid
med land, och nu domnade öronsnäckorna.
Han hörde inte längre hur varje böljetopps
brutna droppar stänkte ner i någon av de
våg-dalai’ som händelsevis hade vägen genom hans
brunn. Men mot ansiktet hörde han ännu sjön.
Inte med öronen, men som om huden och
huvudet själv hade lyssnat.
Den fosforlj sande medusan lämnade
plötsligt brunnen. Troligen var hon rädd att stöta
samman med den avskilda och ensamma
varelsen i havsbrunnen och få sin slemapparat
förstörd. Den skulle hon ha kvar så länge det
gick, för den levde hon med här i
havs-brunnens horisontlösa rike. Hon gick alltså ut
ur brunnen, troligen åt höger. Hon tycktes
gäcka där hon svängde undan.
Då samlade han sig. Nej, han hade
ingenting att samla. Och nu försökte han språnget
ut ur brunnen. Men det enda han kunde se
var att det alls inte blev något språng.
I detta låg samtidigt en summering. Ett
livets farväl till sig själv. Det tog inte ordens
form och knappast heller tankens, men var
ändå som det var:
Jag har gjort mitt. Jag har stridit för livet,
så långt det gick.
Och sedan tyckte han med trötthetens hjälp
att allting gick sin gilla gång. Och då
upphörde allt. Sjömannen sjönk. Det vill säga
hans kropp sjönk. Den sjönk som ett lod
rakt ner, tvåhundra mil från det som kallas
Azorerna ifall man skall leva.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
