Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Teknik och poesi. En studie i Hjalmar Gullbergs diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
stolpen, och jag ropade högt: ’Lu Mina Lätt,
så lätt lättar du inte mina bördor!’”
Överhuvud faller sig denna terminologi naturlig
för alla dem som vilja försvara liv och äkthet
mot tidens idiotiserade halvbildning,
innerlighet mot tomma former och talesätt, det
personliga mot det patenlerade. Hos Lawrence
möter man den snart sagt på varje sida:
’”Kunskap är frihet, naturligtvis’, sade
Matthe-son. — T tablettform’, sade Birkin och
betraktade baronens torra, stela lilla kropp.” Andens
och kroppens apostlar mötas här i samma
passionerade förakt för det mekaniserade
bab-bittska livet.
Vad som skiljer poeten Gullberg från
essayis-tiska följeslagare i samma generation är det
positiva intresse han ägnar den moderna tidens
griller. De framträda dock som form och färg,
de tjusa öga och sinne, och han stannar
framför lyckohjulet:
Faller det väl på min lott,
när hjulet jag nått att förblöda
i purpur, drömma i blått
eller gråna i vardagens möda?
Ivar Harrie, vännen och kollegan, har
skrivit en hymn till vardagens hjältar som ha
fjorton timmars arbetsdag. Poeten kan aldrig
låta sig nöjas med detta. Han vill trycka hela
världen till sitt hjärta och helst i flickgestalt.
Som erotisk diktare kan heller ingen annan
än Lindorm tävla med Gullberg. Men
Gull-bergs register är större än så. Han är den som
bäst lyckats med att poetiskt genomsyra och
sublimera tidningspressen och revyn. Dessa
allvarliga rader:
Att bringa offer om de är för dyra
var aldrig just min specialitet
som hämtats från Gullbergs ”Hamlet 1932”
kunde mycket väl ha sjungits av en
revyaktör för att tolka hans olust att betala ut ett
skilsmässobidrag. Kontoret, jazzen och
veten
skapen avtvingas på ett liknande sätt poetiska
värden. Det ihåliga men fascinerande livet
under storstadskvällarnas Ijushimntcl vänder
den religiösa människan in i sig själv, men
ger henne också något att grubbla över:
teknikens vidunderlighet, livet som skamlöst
blottar sig. Därifrån till den hysteriska
exhibi-tionism som bär upp modern
nyhetsförmedling är steget inte långt. Varje sida av cn
tidning skvallrar om människornas hemliga
lustar. Det finns en ofantlig öppenhet och en
ofantlig instängdhet i vår tid som svara mot
varandra. Och polariteten dem emellan skapar
spänningar, som ha betydelse för religion
och poesi. Det var Sven Lidman jämte Pär
Lagerkvist den förste som hade klart för sig
i Sverige.
I allmänhet betraktas Lidman som en
litterär outsider och i främsta rummet som en
religiös personlighet. Men man får inte glömma
att han är den religiösa journalistikens
obestridde mästare i vårt land. Jag skall inte gå
närmare in på vad Lidmans halvt
konfessions-lösa religiositet och häftiga koncentration på
Jesusgestalten betytt för Gullberg utan dröja
vid propagandateknikern, den durkdrivne
predikanten. Gullberg har nämligen gjort för
lyriken vad Lidman gjort för
lekmannapre-dikningen, och vid mina jämförelser skall jag
begagna en sen bok av Lidman, ”Resan genom
livet”, för att inte beskyllas för
”påverknings-forskning”. Det gäller blott att bestämma en
gemensam punkt i tiden.
2.
Gullberg skriver i sin första diktsamling
i en troligen ganska tidig dikt:
På torgen, i gathörnen finner du väl nyheter
och tidsfördriv,
men intet som varaktigt stillar ...
Det är ytterst konventionellt uttryckt,
sympatiskt men ointressant. Gullberg söker Gud.
Det är en attityd, som han nog inte kan ändra
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
