Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Teknik och poesi. En studie i Hjalmar Gullbergs diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNIK OCH POESI
på. Den är konstitutionell hos honom. Men
han skall snart upptäcka att vill man binda
andra till sin upplevelse, går det icke att föra
fram dragkampen mellan själen och Gud
i en konventionell pantomim. Det kräves nya
kulisser, någonting för nerverna, något som
kan jämställas med nyheter och tidsfördriv och
som kan ta upp tävlan med dem. Religiösa
föreningar anordna dansstunder för sina unga
medlemmar, en eftergift åt världen till
själarnas fromma. På samma sätt måste poeten för
att bli hörd ha något extra att bjuda på, ett
särskilt retmedel. Det hade Gullberg tidigt
klart för sig. Han skriver i några rader på
fri vers som lika gärna tåla en prosodisk
uppställning: ”Och försökte Ni någon gång ta till
mönster för Er vers en välformulerad
tidningsnotis skulle kanske folk som inte märkte
avsikten bli lurade att lyssna lite grand till
vad Ni har att säga om evigheten och den
inre världen.” Gullberg är, och varje poet är
det till en viss grad, propagandist, han har
ett drag gemensamt med amerikanismen och
den systematiskt iscensatta reklamen. Vad här
stod att vinna hade han tidigt klart för sig:
En gång skall ni predika
det jag viskat i ert öra.
Viskningen står alltså i en beräknad avsikts
tjänst. Gullberg är en folktalare som i
hel-veteslarmets tidsålder insett att det inte är
någon idé att höja rösten. Han hittade i stället
på att sänka den. Han är vår unga jazzbesatta
lyriks ivhispering baryton. Och som sådan har
han gjort utomordentlig lycka.
Gullberg har inte liknat sig vid sångaren
utan vid instrumentalvirtuosen. En hel
samling har ju den jazzfientliga titeln ”Sonat”.
I ”Kvartetten som sprängdes” sprang en
fiolsträng i ett bekant kapitel, och jag tror man
kan säga att den gav genljud i hela svenska
folket. Birger Sjöberg var född att spela på
ett felfritt instrument, att sjunga för fulla
lungor. Fast ”Kriser och kransar” är ett
gripande och genialt vittnesbörd om en
motspänstig andes sönderfall, så var Birger
Sjöberg den som skulle nått högre genom
harmoni och kraft. I Gullbergs fall låg det
annorlunda till. Han har en dikt, ”Virtuosen”, och
den handlar om en sträng som sprang
mittunder en konsert:
Men han stod kvar, som hade ingenting skett
och ur en lägre sträng
tvang stråken fram de flöjtlika toner,
man trodde bara kunde trollas fram överst på
den högsta strängen.
”Man trodde...” — de som trodde, det
var de svenska kritiker och läsare som
bevittnat Birger Sjöbergskatastrofen. Man trodde
att lyriken nödvändigt skulle spelas på den
högsta strängen (fast Bo Bergman kunnat
leda tankarna i en annan riktning. Men
nittiotalet arbetade genomgående på den högsta
strängen. Det gäller även Fröding, ty hans
”sjung vackert i skorrande strängar, sjung
vackert om kärlek ändå” besannade sig icke.)
Det var Gullberg förunnat att klarast
formulera denna nya teknik som man kan kalla den
lägre strängens teknik, vilken tillät att man
uttryckte ”högre” angelägenheter i termer av
”nyheter och tidsfördriv” och lyriskt och
tekniskt utnyttjade den våldsamma spänning som
experimentet resulterade i. Förande stråken
över den högsta strängen hade debutanten
patetiskt bekänt:
Jag släpper dig icke (Gud) med mindre
du välsignar mig!
men det gör ett långt större intryck på
läsaren, då han senare använder den lägre
strängens teknik och i torr protokollstil
meddelar :
Sedan det härmed gjorts tydligt
att Gud är till intet förpliktad
förklarar sig båda parter
nöjda med detta kontrakt.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
