Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Teknik och poesi. En studie i Hjalmar Gullbergs diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
Vi bli av ”virtuosen”, för att använda
Gullbergs eget cyniska yttrande, ”lurade” att
lyssna till vad han har att säga om evigheten
och den inre världen. Varför tar oss denna
bitterhet hos Gullberg? Har han endast med
ett tekniskt grepp fått oss i sitt våld?
Ingalunda. Han har icke hittat sin Gud. Han
vänder åter till flärden som gapar öppen och
ful emot honom. Men i andra ögonblick är
den förvirrande skön. Ingen princip alltså att
hålla sig till utom sin egen längtan* Därav
den sammansatta stämning som motsvarar och
fyller ut den ironiska tekniken. Gullberg har
haft ett alldeles annat utgångsläge än den
despotiskt trosvisse Lidman.
Sven Lidman är ingalunda omedveten om
sin teknik. Liksom Gullberg ventilerade sina
synpunkter på suggestionsmedlen och deras
förvaltning och i en Ars poetica klädde sin
musa i tidningar och telegram, så inflickar
Lidman i sina predikningar smärre utblickar
över predikometoden. Han gör sig till
lärjunge av Jesus själv, men kunde ha nämnt
den präktiga svenska frikyrkotraditionen, som
haft samma betydelse för honom som den
fräna puritanska naturalismen för O’Neill.
Alltifrån pietismens dagar ha dessa Guds
handelsresande till skillnad från de officiösa
predikanterna med ett saftigt upprullande av
den konkreta vardagen, som slickas av
helvetets flammor (de tränga upp genom
golvtiljorna) men också nådefullt besöks av Jesus,
kunnat preja folket rätt i hjärtat. ”Tack käre
gode Gud att jag får taga det här så praktiskt,
levande och verkligt”, avbryter sig Sven
Lidman mitt i en metafor. Men just så levande
lärde sig Hjalmar Gullberg att taga på de
religiösa tingen. Jesus kommer till honom på
hans rum:
Du hänger din törnekrona
i kapprummet på en spik.
Vi höra långt bort förtona
ett eko av dagens trafik.
”Vår frälsare”, fortsätter Lidman, ”visste
vad som var den rätta predikometoden för oss
människobarn. Det är alltid gott att få en
sanning åskådliggjord och levande för hjärta
och eftertanke ... I denna stund då jag i bild
vill åskådliggöra ... minutmötet mellan
människan och hennes frälsare, finner jag ingen
bättre bild än en liten händelse från en
järnvägsresa långt tillbaka i tiden . . .” Detta
är också Gullbergs tillvägagångssätt. Dikten
”Svårartat olyckstillbud” är kortast sagt en
Lidmanspredikan på vers, underbart
koncentrerad, poetiskt träffsäker och framför allt
pedagogiskt klar:
Julikväll med fågelsång
vid en järnvägsövergång.
(Jag har från en tidningsspalt
hämtat sceneri och allt.)
Vallen är av blåklint full.
Plötsligt skriker en: ”Omkull!
Släng dig, Själ, på marken strax,
annars bryts du som ett ax
av det lok med röda bloss
som har överraskat oss
Det är ”Tidens tåg” som har passerat. Hur
många gånger har inte Lidman stigit av och
på det i sina tal? Och hur nära står inte
Gullberg frikyrkan i många av sina poem,
”Mistlurar” till exempel:
Mistlurar spela i tjockan,
ett tröstlöst danskapell
på livets sjömanshotell...
Varför just sjömanshotell? Jo, där mötas
i slummens historia synd och barmhärtighet.
Sjömanshotellet är den stora kardinalklichén
i all religiös folkpropaganda. En annan kliché
betraktar livet, fåfängans marknad, som en
dansbana eller ett tivoli. Även denna synpunkt
omhuldas gärna av den som skall tala i en by
eller ett municipalsamhälle. ”För mig”, skriver
Lidman, ”ter sig världsstaden och dess tillvaro
under bilden av en jättelik dansbana.” Gull-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
