Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
BREV FRÅN FINLAND
För några veckor sedan radierades genom
Helsingfors ett möte hos Fredagssällskapet,
en mycket livaktig och okonventionell litterär
förening. Dess ordförande är docent Hans
Ruin och huvudparten av medlemmarna består
av unga akademiker. Programmet vid den
ifrågavarande radioutsändningen upptog bland
annat en diskussion kring frågan: ”Återger
vår finlandssvenska dikt vår tid och vår
miljö?” I sitt referat ville Hans Ruin visa, att
dagens finlandssvenska dikt inte blott står
främmande för tiden, utan att den ©ckså är
synnerligen fåmäld när det gäller att berätta
något om finlandssvensk miljö. Alltför många
författare sitta med den egna själshärvan
i famnen och försöka reda ut den, medan
verkligheten omformas och växer omkring
dem, sociala förhållanden förskjutas, nya
problem skapas och människornas hela inre värld
får ett nytt innehåll och inriktas mot nya mål.
En av de främsta orsakerna till den
finlandssvenska diktens ringa kontakt med den
gemenskap, ur vilken den vuxit fram, fann
Hans Ruin i att denna gemenskap själv är så
uppdelad i från varandra isolerade
befolkningslager och grupper. ”Överallt resa sig
murar mellan individer och klasser hos oss,
murar mellan småfolk och storfolk, mellan
fiskare och bönder, mellan arbetare och
borgare, mellan borgare och överklass och mellan
dem alla och de intellektuella.” Den
finlandssvenska litteraturen efter kriget har gjort
mycket litet för att rasera dessa murar. Någon
kanske invänder att frågan ligger helt på
sidan om litteraturens verkningssfär och
strävanden. Men så enkelt är problemet inte. Den
levande litteraturen kan just genom att tränga
in i olika miljöer och hämta sin inspiration
ur livsformer, som fått sin särart av miljön
och jorden, verka förenande och förlösande.
Ger inte Sally Salminens ”Katrina” och det
mottagande den fick en fingervisning om
något som man kunde kalla otillfredsställda
litterära behov hos oss? Och har man inte
både i finsk och rikssvensk prosa närliggande
exempel på en i den egna miljön och
samtiden förankrad människoskildring, som inte
återspeglar den intressanta individens
själsliga subtiliteter, utan den vanliga människans
försök att komma till rätta med sitt liv? En
sådan prosakonst vinner genklang därför att
den talar sin omgivnings språk. Samtidigt
berikar den litteraturen såsom nationell
kulturegendom genom att den berättar om den
jordmån i vilken kulturen har sina rötter, om
de förhållanden, människor och öden som
gestalta gemenskapens liv.
Hans Ruins synpunkter rönte livligt
medhåll av Fredagssällskapets medlemmar, fastän
inte heller oppositionella röster saknades. Det
framhölls bland annat att den finlandssvenska
litteraturen sådan den är har sina givna
psykologiska förutsättningar och att den i sin
egocentricitet ger oss en bild av typiska fin-
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
