Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland - Anmälda böcker - Hornborg, Harald, Farväl Flüstringen - Mörne, Arvid, Atlantisk bränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
skar Rabbe Enckell emellertid som ingen
annan och han förmår ge också de
obetydligaste motiv konstnärlig valör.
Från denna korta överblick av de romaner
och noveller, som få anses vara höstens
starkaste finlandssvenska prosaprestalioner, ta vi
ett litet sidosteg till den älskvärda och glada
berättar glädjens parnass. Den har nämligen
mot all förmodan representanter hos oss.
Främst tänker man då på Harald Hornborg,
som sex olika gånger fört en tacksam publik till
sitt fantasihertigdöme Flüstringen och trollat
fram en brokig värld av äventyr, kärlek och
intriger. I den senaste volymen, ”Farväl
Flüstringen”, går hertigdömet under i franska
revolutionens virvlar, säkert till otröstlig sorg
för dess många vänner. Man frapperas här
som förut av Hornborgs fabuleringsgåva
och den säkerhet med vilken han behärskar
den eleganta underhållningsromanens svåra
konst. — En herre med smak för mera
aktuella äventyr är Håkan Mörne, känd
också i Sverige som författare till några
trevliga reseböcker. Hans bidrag till höstens
bok-flora var en äventyrsroman, ”Destinerad till
Jemen”, där det spanska inbördeskriget
utgör bakgrunden för en friskt berättad
sjöhistoria. — Ett rätt originellt bidrag till den
satiriska skälmromanen ger pseudonymen
Georg Keller i ”Mannen som uppfann
vädret”, där det i de mest vansinniga och
fantastiska former gycklas med aktuella
förhållanden i dagens Finland. Den borgerliga
familjeromanen odlar Solveig von Schoultz
i sin nya bok ”December”.
Ytterligare vill jag nämna ett par böcker,
som närmast höra till folklivsskildringens
gebit, nämligen den nyländske kyrkoherden
Élis Selins skärgårdsberättelser ”Det gamla
utskärssläktet” och Elsa von Borns
”Långöfolket”. De hålla sig inom en mycket
anspråkslös konstnärlig ram, men då jag i det
föregående gett spridning åt uppfattningen att vi
sakna en miljöbetonad prosa, kunna dessa
försök att upprätthålla vår folklivsdiktnings
traditioner vara värda att antecknas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
