Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland - Anmälda böcker - Rundt, Joel, I människor - Söderholm, Kerstin, Porten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN FINLAND
samlingen från höstens recensioner. Men det
kan gärna påpekas, att samlingen står eller
faller med sitt aktuella innehåll. Den som inte
känner den vitglödgade intensiteten i dess
strofer ge något gensvar inom sig, måste
stanna vid ett ganska reserverat omdöme.
Visserligen finns här några dikter av annan
hållning, där Mörne diktar ur en personligare
upplevelsesfär och drömmer sig tillbaka till
skärgårdens somrar eller tolkar ensamhetens
aftonsyner, men de ha alla sin bakgrund i hans
kamp ”för hjärtats sak” i svärdets värld. Detta
inre sammanhang i Mörnes lyrik vittnar om
dess halt. Den rinner upp ur en human vilja,
som i sin stridbarhet och sin höga vision av
okränkbara värden rymmer en nationell
tillgång för den gemenskap som med stolthet
räknar hans dikt som sin.
I en verklighet, där Mörne med Heine
diktar sin vintersaga, företräder en lyriker
som Joel Rundt tron på det varma och
helande i livet. Rundt har ganska oförtjänt
kommit på skuggsidan i vår litteratur. Det
talas knappast alls om honom, och ändå har
det visat sig att hans diktning följer en egen
och bärkraftig linje. Hans vers har kanske
i sin omsorgsfulla rytmiska och metriska
uppbyggnad offrat en smula åt det
konventionella, men i sin senaste samling, ”1
människor”, har han nått ett enklare och
fulltonigare uttryck än någonsin tidigare. Denna
dikts stora inspirationskälla är naturen och ur
den hämtar den sin förlitan på sådana värden
som trofasthet, kärlek och vilja att värna livets
gåva. Dess flärdlöshet och innerliga värme
talar ett språk som också det har något att
säga dem, vilka övernog ha känt trycket av
de nedrivande och kärlekslösa makterna.
Den centrala upplevelsen av livets
odelbarhet, av dess inre gåtfulla växtkraft och
spänning, har också varit den modernistiska
diktar-generationens. Men den möter oss här i en
dikt av mycket brokig art, där man — alldeles
KERSTIN SÖDERHOLM
som i 1920-talets dikt överhuvud — finner
en animalt stegrad livsberusning, en inåtvänd
naturandakt, expressionistiska arabesker över
”tingens romantik” och djupdykningar i den
egna själens undermedvetna rike i en mer eller
mindre fullgången instrumentering. Hos Edith
Södergran nådde tidens diffusa livskänsla sitt
högsta och visionärt mest lysande uttryck. Det
finns drag i Kerstin Söderholms lyrik som
föra tanken till Södergran. Visserligen har
hon inte den geniala inlevelsens självlysande
kraft; hennes dikt är mera medveten och
konkret i sin intellektuellt präglade upplevelse.
Men i sina erfarenheter av klyftan mellan
människan och verkligheten, mellan det
jordiska land som blommar och lider omkring
henne och ”landet som icke är”, röjer den
en väsensfrändskap med Södergrans lyrik.
I sin nya diktsamling, ”Porten”, når Kerstin
Söderholm kanske inte lika högt som i den
föregående, ”Ord i natten”, men man finner
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
