Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Statarskolan i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
ögonblicket såg jag som i en stor syn, hur
en av dessa många tvätterskor skulle kunna
stiga fram mellan såar och vridmaskiner,
mellan bekymmer och kvinnopladder, mellan
dagens slit och fritidens dröm, fram ur denna
av plank avgränsade grupp av myllrande öden
och skriva den stora roman, som här låg
färdig att skrivas. Jag såg den på en gång
i ett strålkastarsken: viktig, rik, episkt
betydande, med sin mäktiga, sakliga titel och
allt. Vad jag såg var
TVÄTTANSTALTEN.
Allt detta är program, skall det sägas,
önskan, och inom ramen för en önskan måste
författaren tillerkännas den fria skaparrätten.
En tröst är, att de bästa böckerna inte är
skrivna. Varje önskan för framtiden grundar
sig på erfarenheten och det förgångna. Det
starka nya bryter alla program.
Konsten skakar som ett ostyrigt barn av sig
alla förbud, gör det förbjudna, talar om det,
som icke får talas om, uppehåller sig på
platser, där dess vistelse anses vara förbunden
med den högsta fara, och så vidare. Därför
är också litteraturen den skog, där program
är löv, vilka vissnar, faller och grönskar under
samma sommar, men träden står kvar, liksom
verken står kvar, hur än löven faller och
förmultnar.
Något kan likväl sägas i ett försök att
reda upp vissa frågor inför sig själv, och då
skulle man önska vår unga litteratur ännu
öppenhjärtigare, ännu djärvare, ännu mera
skoningslös mot oss själva. Det är för övrigt
ur denna synpunkt märkligt, hur sakta ett till
synes så självklart förhållande som
författarens sanningsplikt har kunnat nå fram till
erkännande hos kritik och allmänhet.
Men vad vi framför allt borde önska är,
att vårt land får en episk litteratur, som har
rötter i folk och jord, som ser till
sammanhang och väsentlighet, till plikt och verklighet.
Ett villkor är då givetvis, att författaren bättre
än andra måste känna just det område, han vill
skildra. Han bör känna det lika väl som en
botaniker känner en kvadratmeter mark med
vad därpå växer, och det lär han sig icke
riktigt, om han ej också känner jordens
beskaffenhet på detta sitt begränsade område.
Författaren bör stå mitt i livet, icke mitt bland böckerna,
ja, till halsen begravd i dem, ty livet är, om
den saken skulle komma på tal, långt rikare
än fantasin, romantikerna får säga vad de vill.
(Föredrag hållet i Sörmland-Närkes nation i Uppsala den 22 oktober 1938.)
754
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
