Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Statarskolan i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S TA TA R S K O L A IN I LITTERATUREN
svensk prosalitteratur, under titeln låt oss säga
”Svenska folkepos”, skulle snart råka i
förlägenhet — svensk litteratur skulle icke ha att
uppvisa så värst många episka verk, att de
skulle motivera en sådan serie, eljest mera
självfallen i ett folks litteratur än förlagens
alla andra serier tillhopa.
En litteratur med stora episka verk är icke
en fattig litteratur, men en litteratur med
tiotusen spillror ur individers liv, betraktade ur
en narkissisk synvinkel, blir en litteratur av
spillror.
Endast den långa, episkt berättande
romanen kan ge en hel bild av miljö, människor,
rörelse och skenbar stillhet. Romanen är den
mest lämpade formen för att spegla tiden, och
den utförliga, realistiska eller naturalistiska
romanen är den allra lämpligaste. Denna nya
roman kan icke komma att bli en släktroman
som förr, emedan släkten upphört att spela
en lika avgörande roll i vårt nutida mänskliga
liv. Den blir icke en upprepning av
”Rougon-Macquart”, icke heller ”Les Thibaults”. Tidens
dikt måste stå i intimaste kontakt med sin egen
tid, och denna tid är massornas liv och
massornas rörelse i någon riktning. Det är en
appell till den framtida författaren att med
utgång från skoningslös självanalys,
oförbehållsam realism och med det högsta
konstnärliga krav för ögonen skildra dessa massor
och sammanhang, dessa väldiga block av liv,
genom den erfarenhet han fått genom sig själv
som en del av massan, och han kan göra det
den dag, när hat, rancune, smicker, personlig
förödmjukelse och personlig framgång skjutits
i bakgrunden, när väsentligheternas tyngd
kommit honom att glömma sitt narkissosjag
för att åter låta honom börja sysselsätta sig
med folket.
Massromanen, storrealismen (som det sagts
”statarrealismen”) i motsats till lillrealismen
hör, såvitt jag förstår, framtiden till.
Med de kollektiva massornas inträde i lit-
2. — B. L. M. 1938. X.
X
teraturen, med de stora sammanhangens
inträde i vår litteratur, följer också de kollektiva
titlarna. Det är därför som namn på släkter, en
”Rougon-Macquart” här tagen som stilexempel
men också som exempel på den förändrade
riktningen, tillhör en passerad tid. En
motsvarande, modern samlingstitel på en
motsvarande, modern romansvit om vår egen tid
borde bli — ”Massorna”.
Med en episod vill jag ytterligare försöka
belysa, vad jag menar. En dag på sommaren
gick jag på en gata i Nyköping. Allt var stilla
och lugnt. Jag var upptagen av, jag vågar
säga ingenting, och på de prudentligt
sten-lagda, renso pade gatorna sken solen. Jag hade
kommit i närheten av det gamla
Nyköpings-hus. Det låg där på sina gröna vallar mot
ån, jag försjönk på ett belevat sätt i de
historiska betraktelsernas beskedliga stiltje.
Vid högra sidan av gatan fanns ett rätt högt
rött plank. Jag kom av en händelse att stiga
upp på en avsats och se ned över detta röda
plank och blev då nere vid ån varse ett långt
hus med öppna långsidor, likt en lada utan
väggar. Längan hade, som jag sade, sin plats
tätt intill ån, och på alla sidor var den, på
något avstånd, omgärdad av höga röda plank.
Inne i längan, men även utanför den,
arbetade ett trettiotal kvinnor med tvätt.
Somliga skötte maskinerna, som skrubbade och
vred tvätten, andra sorterade tvätt, andra
återigen hängde dessa andras tvätt. Det var en
tvättanstalt, efter förhållandena en mycket stor
tvättanstalt i denna lilla stad, fastän den nyss
ej ens hade synts. Solen sken även över
kvinnornas armar, över tvättbunkar och
tvättmaskiner, över klädstreck och vällande vatten,
vilket nyss använts och nu åter ersattes med
nytt vatten ur den historiskt ryktbara ån.
Kvinnorna själva arbetade hela tiden i
helvetisk takt och föreföll inte att se
någonting annat än sin tvättanstalt och sitt arbete.
Ämnet syntes mig i ett slag ofantligt. I det
753
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
