Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark - Anmälda böcker - Bønnelycke, Emil, Stilheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN DANMARK
nu när han börjat på med sin självbiografi
har han stoff till ytterligare ett dussin.
Det är synd att dessa författares
självbiografier alltid fatalt styra mot samma mål: den
kris i deras liv då de började skriva böcker.
En självbiografi bör, om icke annat så för
dramats, handlingens och intressets skull (i
motsats till en bok som bara är ”memoar”)
sysselsätta sig med en kris, men en författarkris är
ett surrogat för en religiös kris. En
självbiografi tycks ständigt fordra en omvändelse.
Tom Kristensen kände detta mycket väl då
han skrev ”Hærværk”, men det fick icke bli
en religiös omvändelse, och han tvekade — det
förstår man så väl — inför att låta hjälten
inträda i en nykterhetsloge. "Och likväl hade
det ur självbiografisk synpunkt varit ärligare.
Men i sista ögonblicket stegrade sig Tom
Kristensen inför det självbiografiska kravet
och gömde huvudet i en romantisk påse och
en lögn.
Om en självbiografi icke för fram till en
religiös kris och en omvändelse (som icke
behöver vara en omvändelse till kristendomen!)
väcker den en känsla av brist. Den blir
ändamålslös ur innehållssynpunkt — och i brist på
handling faller den ihop formellt. Alla
självbiografiers förste skyddsherre är dock
Augustinus. Trots allt — det förpliktar ännu i dag.
Självbiografisk upp över öronen är även
Emil Bønnelycke: ”Stilheden” (utkommen
samtidigt i Danmark och Sverige), även om
han liksom Knuth Becker och Thomas Olesen
Løkken berättar om hjälten i tredje person.
Överhuvud bör man lägga märke till att medan
jagberättelsen alltsedan renässansen ofta
användes i äkta romaner (Grimmelshausen,
Spiel-hagen, Thackeray, Alphonse Daudet med flera)
begagnar den senaste tidens florerande
självbiografi med förkärlek berättelse i tredje person.
Emil Bønnelycke var en av
förgrundsfigurerna på den unga danska litteraturfronten
i början av tjugutalet. Hans främsta verk från
KAREN BJERRESØ
denna tid är den lyrisk-expressionistiska
jagromanen ”Spartanerne”. Han skrev redan från
början dikter med samma lätthet som en
redaktör med tjugufem års rutin skriver ledare.
Hans lyriska begåvning var lika omisskännlig
som hans konstnärliga och mänskliga
omogenhet. Han blev aldrig färdig, varken som
konstnär eller som människa. Det blev tyst, mycket
tyst omkring hans namn. Hans rasande
pro-duktionsbegär slappnade icke. Han besitter den
stora fanatiska skrivklådan i förening med ett
egocentriskt bekännelsebehov. I det avseendet
påminner han om Rousseau och Strindberg.
Tyvärr har han icke en motsvarar de genialitet.
Han har visat sig oförmögen att växa och
mogna. Hans nya bok, ”Stilheden”, är varken
sämre eller bättre än ”Spartanerne”. Men
mellan dem ligger i det närmaste tjugu år.
Det finns här och var vackert kända och
känsligt skrivna stycken i ”Stilheden”, men
också många sidor som endast irritera. Som
773
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
