Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ferlin, Nils, Goggles, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Ferlin är folklig och samtidigt naturligt
exklusiv, genom sin känslighet och
självständighet. I sin diktning griper han tillbaka till
folklig tradition och folklig klangbotten, han
använder sig av folkligt ålderdomliga
ordformer och rör sig på välbekanta folkliga
före-ställningsområden: biblisk historia och t
vaxkabinett, domedagen och den stora kometen.
Men han gör inte i pastischer, han är alltid
ute i personligt aktuella angelägenheter; det
arkaiserande är bara en stilsak. Hans dikt om
den stora kometen blir en bitterlustig satir
mot det eviga samröret mellan köpenskap och
religion. Hans vaxkabinett rymmer inte bara
mördaren Ander och Pila Brita utan även
Rockefeller och Hitler. Han känner dagens
texter, löpsedelsen sationerna, rekordskrytet och
effektivitetspropagandan, och hans
kommentar kan vara bitande nog.
Naturen betyder ingenting för honom. Han
är stadens och gatans son, hans värld är
alltigenom en mänsklig scen och naturen
förekommer på sin höjd som kuliss i bakgrunden.
Men så mycket mer fäster han sig vid naturen
i människan, det äkta och det innersta bortom
allt det sociala. Han misstror de bredbenta och
framgångsrika, han ser ner på de besittande
och försiktiga (det är då han styr ut sig
i goggles eller anlägger en lords spleenfyllt
överlägsna min). Snikenheten och
självtillräckligheten hånar han på vagabondens sätt,
utmålar de snåla byarna och de gråkalla
gårdarna, där bara månskenet bedrar och ingen
har någon eld att låna åt andra. Ur den
reaktionen har en av de vackraste dikterna
i den nya samlingen uppstått:
När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar — för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.
En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tomas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.
Det finns mycken förtvivlan men intet gift
i hans dikter. ”Mitt skratt vill blott begråta
dej”, säger han sant nog. Han har alltid känsla
för människan när han möter henne utanför
den sociala säkerhetens plan, människan inför
sitt eviga öde, med döden framför sig och
ångesten inom sig. Han företräder själv
människan i denna aspekt, den obotliga
problemvarelsen som är sig lik från urtid till nutid.
Vilse jag sprang bland träden dem aldrig en yxa
slog,
hörde ångestens vita fågel skrika i kärrig skog.
Det var långt före Abrahams offer och långt innan
Sara dog.
Jo: Freud har jag läst och Adler. Och Biblia läste
jag med.
Men ångestens vita fågel lyfter på vinge bred
och skriker som förr kring kärren där mastodonten
stred.
Du ångestens vita fågel — hvi håller du aldrig fred?
Genom sin improvisatoriska spontaneitet går
Ferlins form lyckligt fri från mekanik. Hans
melodier har sällan klang av något instrument;
de låter som vindmelodier och folkvisor. Det
är visor för de ensamma och i anden oroliga;
de har ingenting gemensamt med dagens
hurt-friska kollektiva folksånger. Därtill är Ferlins
folklighet alltför äkta, en förening av hjärta
och smärta på rama allvaret. Han påminner
en om att folket håller på att förlora sin
folklighet, det genuina och ursprungliga, varav
fiolspelet var en sida likaväl som
brännvins-lyckan och bärsärkagången. Lidelserna håller
på att kuvas av den småkloka beräkningen, de
vilda naturmelodierna att hamras ihjäl av
mekaniska instrument, folkvisorna att dränkas
i allsångens skrål.
Ferlins diktning är i ”Goggles” kanske ännu
mera brusten och splittrad än tidigare, men
samtidigt också oförbehållsammare och
mänskligt rikare. Attityderna förvillar ej,
förklädnaderna döljer icke: det är bara skinn och
ben och en själ! I allmänhet skulle dessa dikter
inte behöva några titlar, de fortsätter
varandra, de är brottstycken av samma dikt, hans
livsepos, som ständigt rör sig om ett och
detsamma: de tillfälliga illusionerna och det för
alltid ohjälpliga.
Tusen dikter i eld tar min andedräkt ner,
jag stapplar och stammar och vet ej mer.
— En gycklare är jag — ett torkat trä,
en kvidande hund, och ett barn på knä.
Artur Lundkvist
781
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
