Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Wägner, Elin, Hemlighetsfull, anmäld av Hoger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Agnes Stenås’ själshistoria får en tragisk
avveckling — eller rättare: förvandlas under
smärta och kval från intensiv till extensiv.
”Hemlighetsfull” heter boken, och jag
förmodar, men är långtifrån säker på, att titelns
ironi avser den helgjutna inre kraft Agnes
Stenås förfogar över och som i både kärlek
och politik är till så mycket besvär för alla de
ljumma och halva människorna omkring henne.
Först och sist gäller detta den högadlige
älskaren och kusinen Kristian Hoheneck, som gärna
ville vara med om ett hemligt, till intet
förpliktande äventyr, men som inte bäres av en
tillräckligt hel och stark känsla för att trotsa
konventionen, skandalen och den eventuella
förlusten av fideikommisset genom ett
giftermål med borgmästarens frånskilda och ofrälse
maka. Agnes får en hård kamp att utkämpa
för att övervinna kärlekens och det egna
lidandets samfällda egoism. Det parti av boken som
skildrar hennes ”ungkarlsliv” tillsammans med
pennskaftet Ethel Westerdyk saknar för övrigt
inte beröringspunkter med ”Norrtullsligan”;
i båda fallen rör det sig om ensamstående,
frostbitna ktinnor, som försöka göra livet
drägligt för varandra och dölja sitt
ömhetsbehov under en galghumoristisk jargong. Men
vad som till sist hjälper Agnes att bryta sig
ut ur sin egen cirkel, är Ellen Keys besök
i deras lya, en verklig höjdpunkt i berättelsen.
Man erfar en ren och oförfalskad glädje inför
den på en gång maliciösa och förälskade
närbilden av profetissan från ett av hennes senare
år, då sibyllelaterna blivit en smula väl
medvetna och då hon vid varje steg snubblade
över sin egen världsberömdhet. Mitt i kretsen
av dyrkande och komplimangkvittrande damer
har hon i alla fall kvar den outtömliga
förmågan att engagera sig själv och andra för
olyckliga och vinddrivna existenser, och det
blir dock hon som inriktar Agnes Stenås’
oförbrukade moderlighet och uppdämda
kärleks-behov på socialt arbete, på hjälpverksamhet
bland de lidande och svältande i
Versailles-fredens Mellaneuropa. Det är ett stycke central
svensk kvinnohistoria, som här återspeglas i
ett enskilt livsöde, historien om hur
kvinnornas kraftöverskott gjorts rikt fruktbringande
på därtill lämpade samhällsområden. Ellen
Keys omätbara insats därvidlag är förvisso
inte det ringaste av hennes verk.
Innan Agnes odelat kan ägna sig åt sina
nya uppgifter har hon ännu en skakande
upplevelse att genomlida. På utländsk botten råkar
hon Kristian, som inte älskar henne men i ett
tillfälligt sinnesrus åter begär henne; och så
får hon erfara den våldsamma kollisionen
mellan sitt starka jags båda urelement:
hängiven-hetsdriften och värdighetskravet. Ur den
konflikten utgår hon kluven och splittrad.
Förbindelsen mellan överjaget och det
undermedvetna förtränges. Den medvetna varelsen i
övervåningen vågar inte längre lita på sinnesjaget,
på den instängda och blödande varelsen i
källarvåningen. Det är sålunda alldeles
följdriktigt, då berättelsen i fortsättningen bär spår
av avmattning och en hel dimension synes ha
fallit bort. Men därtill bidrar, att detta
reportage från efterkrigsårens fredskongresser och
kvinnliga räddningsarbete i Europa knappast
ger något nytt utöver vad Elin Wägners
tidigare böcker i ämnet haft att förmäla. En mer
vänskaplig än passionell kärleksepisod med
Englands ”flygande samvete”, journalisten
Jack Cassingham, blir inte stort mer än ett
led i deras gemensamma freds- och
försoningsarbete. Men liksom författarinnan själv förut
gjort det, finner Agnes övertygande uttryck
för sin förtvivlan över Ruhrockupationen och
för sin gripenhet inför det passiva motståndet
vid en tidpunkt då konsten att döda värnlösa
ännu inte var inlärd. Även hon ser i Gandhi
den store läromästaren. Men ack, vad allt
detta förefaller hopplöst förgånget och
förspillt — det kan inte överskylas av Elin
Wägners fullödiga berättarkonst, vars
sorgbundna ironi i detta avsnitt verkar så
naturlig under Agnes Stenås’ penna! Då Tyskland
tillfölje den franska Ruhrpolitiken övergår till
yttre ”Erfüllungspolitik”, hemlig upprustning
och tillgripandet av lån som man aldrig ämnar
betala, finner emellertid den svenska
iakttager-skan, att hennes uppgift hädanefter ligger
i hemlandet, i bearbetandet av den svenska
opinionen.
Hon kommer hem som en genom sina
tidningsartiklar tämligen känd personlighet och
för att upptäcka sin egen brinnande kärlek till
det svenska landet, som patentpatrioterna en
gång ville frånkänna henne. Men hon kommer
också hem för att göra samma erfarenhet som
andra utlandssvenskar av en idyll, där tidens
pulsar slå ganska svagt och där synfältet ofta
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
