Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Wägner, Elin, Hemlighetsfull, anmäld av Hoger Ahlenius - Elgström, Anna Lenah, Från år noll till tre, anmäld av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
är småskuret och trångt. Den nya europeiska
försoningspolitik som Macdonald och Herriot
inlett har inget nämnvärt intresse för
svenskarna, som gå upp i sitt eget valkäbbel, små
praktiska frågor och futtiga taktiska hänsyn.
Och hon behöver bara hålla ett oförsiktigt
föredrag om svensk rustningsbegränsning och
sinnesawäpning gentemot den ryska
”arvfienden” för att beskyllas för bolsjevism och andra
gräsligheter. Det är en gammal historia, som
upprepat sig in i det sista, tills man fått annat
att tänka på, och upprustning mot ett helt
annat håll blivit en bister nödvändighet. Men
Agnes Stenås är nu en mogen och resignerad
kvinna, som är i stånd att förlåta både detta
och Kristians giftermål med en annan, och som
inser, att hon har en större uppgift framför sig
än den privata lyckan och husfruvärdigheten
på Sporreholm.
Det är denna kvinna som i två volymer
berättat sin egen historia, och kanske skall
den fortsättas i ännu en del? Hon har gjort
det utifrån en fri och självständig position,
som hon endast med stora offer lyckats
tillkämpa sig. Och även om berättelsen genom
sakernas egen natur flutit ut och blivit mindre
introspektiv, samtidigt som löjet blivit
vemodigare och bittrare, så är den alltjämt välgörande
fri från tendentiösa överdrifter. En kvickt och
skarpsynt uppfattad manlig figur med verklig
rondeur var borgmästaren i förra delen. Här
äro männen rätt obestämda i konturerna men
visst inte feltecknade, och Agnes ser mycket
klart hur hennes tillfälliga manshat vuxit upp
ur den personliga besvikelsen. Självironi och
underfundig humor göra också
fortsättnings-romanen levande, mänsklig och odogmatisk.
Holger Ahlenius
Revolutionsroman
ANNA LENAH ELGSTRÖM: Från år noll
till tre. Bonniers. 8: 50.
En roman från revolutionstiden! Hur det
är så kastar man sig verkligen i anda och
sanning över den, vare sig man är lekman eller
historiker. När man slutat den, finns det
åtminstone för historikern icke mycket kvar av
sanningen, men andan kan man inte rå för
att man till och med mot sin vilja har i behåll.
Anna Lenah Elgström har två egenskaper,
som äro hennes verkliga tillgång. Hon kan
skildra detaljerat utan att bli långtråkig, ty
också i detaljen överraskar hon alltid plötsligt
med något som intresserar, och hon kan, om
uttrycket tillåtes mig, smälla ihop de mest
olika saker och ge illusion av att det håller
ihop. Hennes fantasi, det mått av genialitet,
som Gud gett henne, och som räddar henne
i alla väder, susar över några av raderna
i hennes senaste bok, det är det kitt som håller
ihop allt det myckna bråte hon här samlat
åt sig eller åt oss. Ja, det räddar till och med
de mest osanna figurerna i denna roman och
ger kanske inte liv men i alla händelser färg
åt dem, gör att vi kunna särskilja dem från
varandra, där de alla tala ut någon del av
författarens egna tankar i stället för att tala
sitt eget språk. Förty det ord, som författaren
här och där slänger ut om deras ljusblå eller grå
ögon, örnnäsor och svarta, stripiga eller lockiga
hår, deras kristallvita hy eller grannröda
kinder är kanske dock inte specifikation nog för
att fästa dem i vårt medvetande och minne.
Men det finns pärlor i denna ”stora”
skildring. Man har det intrycket att man likt gossen
i Topelii saga får gå ganska länge och bära
på stenbördor, men att man som han, rätt som
det är. hittar en blå pärla, som gör att
bördorna inte mera kännas. En liten reflexion,
en karakteristik, ett landskap beskrivet med
två ord eller på tretton sidor, men som sätter
sig på ens öron- eller näthinna och stannar
kvar där. Jag vet knappt någon författare,
som har förmågan att våga, som Anna Lenah,
hamra vad hon vill säga in i läsarens huvud.
Man undgår henne inte. Kanske inte hennes
personer, men hennes landskap och
reflexioner. Jag brukar säga, att en författare skriver
med hjärtat, huvudet och ögat. Anna Lenah
skriver med hjärtat och ögat, det är
därför hon förvillar åtminstone de svaga, det vill
säga de ointellektuella! och som hon dock
slutligen drager också de andra med. Tag bara
hennes beskrivning på dynerna, på
havsbottnen som väntar på floden, och sedan vågorna
som komma farande gröna och grå större och
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
