Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandgren, Gustav, Livets glasögon, anmäld av Margit Abenius - Hertzman-Ericson, Gurli, Viktor Kant, chaufför, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som väcker längtan, men inte dröjer kvar på
själens näthinna. Det obegränsade är deras
territorium och ångestordet heter begränsning.
En riktig saga däremot måste vara naivt
konkret och i formen ta fasta på ett barnsligt
auditorium; framför allt gör den konkreta
myter och symboler av det abstrakta.
I sin nya samling, ”Livets glasögon”, har
Sandgren avlägsnat sig från det musikaliskt
lyriska och mer närmat sig vad man kallar
riktiga sagor. Det är bra med nya försök,
men resultatet har här inte alltid blivit så
lyckat. Efter att helt och hållet utan glasögon
ha läst boken med de symboliska berättelserna
och under läsningens gång ha funnit dem
lustiga, välskrivna, vänliga, goda och fromma,
minns jag dock efteråt bara två tydligt och
med ogrumlat behag. De övriga glider ihop
och glider isär, så att man riktigt längtar efter
glasögon för att se tydligare. En berättelse
som ”Sankt Görans återkomst” har man glömt,
så fort man börjar den nästfoljande. Detta
måste bero på någon brist i det konstnärliga,
och om jag tar på mig kritikens glasögon, ter
sig saken sålunda: draken i myten om Sankt
Göran är ju en konkretisering av det
osynligt onda, men när Sandgren får hand om
denna väsande myt av tjock hud och
gall-grönt etter, så upplöser den sig i sina abstrakta
beståndsdelar: den blir kulturföreteelser,
industrialism och dylikt — vete fåglarna vad den
blir allt, det tycks bero på en sinkadus. Detta är
ett genomgående drag. Sandgren förtätar inte,
han upplöser. Bristen på
konkretiseringsför-måga gör sig gällande trots alla fyndiga
uttryck. Författaren har svårt att hålla fast en
bild, och det som bokmalen förevisar i ”Tobias
och historien” är då verkligen varken nytt eller
originellt. Den kinesiska muren och de
egyptiska pyramiderna är ju redan ”mytiska”,
färdiga symboler för kulturens offerväsen.
Sådana murar och pyramider åligger det en
sagodiktare att skapa själv. Vad ska han annars
vara till?
Mer av mening och innebörd får jag i
för-vandlingssagan om ”Björkflickan”, som
uttrycker längtan att skapa något ljust och gott
för de vanlottade — bilder som etsar sig fast
”i själarnas grova vardagsytor”. Och
titelsagan är en rolig berättelse, helt och hållet
konkret. Bäst skriven och roligast att läsa är
väl ”Den dumme Josef”. Lustigt och
spän
nande, i fromma, naiva färger, målar
Sandgren den genstörtige som lever efter sitt eget
huvud, själv en sagofigur bland de kloka med
deras eviga:
Ditt slott är allt i månen,
se fånen, se fånen!
”Den dumme Josef” är en föga tidsbetonad
saga, men den vädjar till den djupa leklusten
hos människan. Vad den dumme Josef begär
av livet och i sagans suveräna värld också kan
skaffa sig är sannerligen inga småsaker!
Om alltså Sandgren i ”Skymningssagor” har
lyckats med obegränsad fantasidikt och i den
nya boken i ett par fall med begränsad, så
återstår att skriva en saga som är begränsad
och dock obegränsad. Sällsynt vara. Därtill
fordras kanske vad författaren själv kallar
”guds glasögon”. Margit Abenius
En människostudie
GURLI HERTZMAN-ERICSON: Viktor Kant,
chaufför. Norstedts. 7: 50.
Hugo Swensson skrev häromåret en mycket
uppmärksammad yrkesroman, ”Paul Hoffman,
läroverksadjunkt”. Av titeln på Gurli
Hertzman-Ericsons senaste roman, ”Viktor Kant,
chaufför”, kunde man förledas tro, att också hon
velat ge ett bidrag till samma litteraturgenre;
men så är inte fallet, eller rättare sagt: så är
endast i ringa mån fallet. Denna roman är
ingen yrkesroman i ordets mera strikta
betydelse. Det är en fri, individualistisk
människostudie, där huvudpersonen av en
händelse är chaufför. Detta betyder inte, att
yrkes-synpunkterna helt lämnas ur sikte. Självfallet
inte; men de spela inte någon dominerande roll.
Gurli Hertzman-Ericson studerar sina
människor: tålmodigt fogar hon drag till drag,
streck till streck, tills porträttet är färdigt.
Hon saknar den blixtlikt uppflammande
intuition, som fångar människan i ett enda grepp.
Hennes metod är den litet gammaldags
omständliga men mycket vederhäftiga realismens.
Man tror på hennes gestalter, som sakta och
varsamt så att säga byggas upp inför ens ögon.
Viktor Kant utgör därvidlag intet undantag.
Han är en ambitiös, karaktärsfast, högst
respektabel karl, som hamnat som chaufför i Stoek-
802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
