Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Osorgin, Michail, Frimuraren, anmäld av Johannes Edfelt - Edschmid, Kasimir, Ännu var det sommar, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
uppenbarelse och den smidige och
karriär-lystne ”vännen” Henri Richard, kan i själva
verket inte vara större och har av författaren
poängterats med lekfull ironi. Den gamle
rosenkreutzriddaren Edmond Jacquemin, vars
rörande gestalt avtecknar sig med klara
konturer, står däremot i ett harmoniskt
förhållande till den värld, som Jegor Jegorovitj
känner som sitt rätta hem. Men rationalismen får
också sitt språkrör i före detta
biologiprofessorn Pankratov, i förskingringen sysselsatt
med att för livets uppehälle klistra etiketter
på pappaskar.
Vad kan Osorgin ha menat med denna
fantastiska berättelse, som ledigt oscillerar mellan
ett verkligt och ett mystiskt plan, en
hemlighetsfull frimurarvärld och dagens hårda och
påfrestande storstadstillvaro ? Såvitt man kan
se, har han i individuell gestaltning velat
framställa en fas av emigrantens, den
fosterlands-löses tragedi. Ryckt från sin groningsgrund,
klamrar sig den lille ryske
expeditionsföre-ståndaren fast vid en fantastisk cenakelvärld,
där svart kan bli vitt, där logiken kan
upphävas och två gånger två bli fem, och där
hjärtat kan värmas vid förvissningen om
kontakt och förbund med människor, som äro
”bröder”. Detta blir surrogatet för det
förlorade fosterlandet, för organisk förbindelse
med verkligheten och dess uppgifter.
En ambassadör från Voltaires hov, Johan
Henrik Kellgren, slungade i klarhetens och
förnuftets namn en gång i tiden med drabbande
hån sitt anatema mot de individer, som han
kallade ”Ljusets fiender”, vari han också
innefattade rosenkreutzarnas och frimurarnas i
hans och många andras mening ljusskygga och
mot upplysningsandan fientliga brödraskap.
Osorgin har inte haft voltaireska ambitioner,
han har haft psykologiska. Hans huvudsakliga
avsikt har varit att söka förstå och förklara en
från sin naturliga växtplats lösryckt
människo-plantas försök att finna näring i den minst
karga jordmån, hon under givna
förutsättningar kan finna. Med hjälp av sin intuitions
fina känselspröt har det lyckats Osorgin att
göra denna berättelse om verklighetsflykt och
grillfängerier inte bara i största allmänhet
trovärdig utan också på ett egendomligt sätt
rörande. Johannes Edfelt
Sensommar i Florens
KASIMIR EDSCHMID: Ännu var det
sommar. Översättning av Fanny von
Wilamo-witz. Fritzes. 7:50.
Hos en lärd tysk författare läser jag med
instämmande: ”Det finns ingen tjock bok, som
inte skulle vinna i styrka och skönhet, om den
förkortades med åtminstone tre fjärdedelar:
vad som gäller om korpulens bland människor
borde också gälla i fråga om korpulens hos
böcker.” Det är ingenting att anmärka mot
Kasimir Edschmids ganska färgrika och
livfulla roman från Florens, ”Ännu var det
sommar”, annat än att det genomgående är för
mycket av det goda: för mycket epitet och
färgklickar, för mycket av bildade reflexioner
över höga och djupa ting, för mycket av
planlösa episoder.
Ledmotivet är den sena passionens vemod
och smärta. Vi lär känna professor Bolina, en
äldre änkeman med två vuxna döttrar,
arkeolog och privatlärd, dessutom mycket förmögen
och inne i många slags företag. Hans ideal är
det som är ”runt”, och om detta toleransens,
universalitetens och humanitetens begrepp,
som i nutiden inte direkt är en vogue, har han
en del förnuftiga saker att säga. Till Florens
kommer en ung tysk flicka, jämnårig med
professorns döttrar, för att studera. Hon är
gossaktig och lidelsefullt högspänt intellektuell, med
en särpräglad charm. Bolinas känsla för henne
är förklarlig. Men han har förnuftet i behåll
och träder tillbaka, smärtsamt medveten om
att hans sommar snart är slut. Inte så vanlig
händelseutveckling kanske — men det var så.
Författaren skriver en brett flödande,
känslobetonad stil av judiskt tycke, som har mer fett
än muskler och senor, men den karakteriserar
ganska levande Bolina själv och kanske
framför allt hans äldsta dotter, Isa, som är gift
med en odåga till man, och som ständigt
störtar sig in i huvudlösa företag i en nervös,
jagad längtan att göra något ”storartat”.
Florens, Arno, Ponte Veccio, gallerierna
— dessa namn yr omkring öronen på oss
i romanen och väcker kanske romantisk
reslust hos många. Har inte gjort det hos mig.
Margit Abenius
814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
