Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagerlöf, Selma, Julberättelser; Asplund, Karl, Dagarna; Söderberg, Hjalmar, Förvillelser, anmälda av Georg Svensson - Lagercrantz, Olof, Jungfrun och demonerna, anmäld av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En annan illustrering i klass med samtidens
bästa är Adolf Hallmans av Hjalmar
Söderbergs ”Förvillelser”. Den tål att visas även
i illustrationskonstens metropol Paris. Hallman
är vad engelsmännen kalla detached, han låter
sig aldrig hetsas upp utan siktar med klart
öga och säker hand. Något mindre
sentimentalt än han finns inte, och ändå har han en
ytterst fin känsla för det graciösa, det elegiska
och det tidstypiska. Hans teckningar till
”Förvillelser” äro sannerligen inte Jugend och fin
du siècle utan absolut nittonhundratrettiotal,
men ändå ha de tagit ut något av kvintessensen
av den speciellt Hjalmar Söderbergska
sekel-skiftesstämningen. Möjligen har han tryckt litet
för kraftigt på vissa modedetaljer, den korta
puffärmsjackan hos damerna och det eviga
plommonstopet hos herrarna.
Bortser man helt från dessa teckningars fina
anslutning till sitt ämne blir det ändå mycket
kvar att beundra. Hallmans ritstift har en
skärpa och elegans som det är en njutning att
analysera. Knappheten och koncentrationen är
i dessa illustrationer driven till sin spets;
tecknarens spiritualitet är lika ordkarg och
träffande som författarens.
Ack ja, tänk när en debutant kunde kläcka
ett så fullfjädrat exemplar som ”Förvillelser”!
Det hände inte i går.
Georg Svensson
Karlfeldt och demonerna
OLOF LAGERCRANTZ: Jungfrun och
demonerna. En Karlfeldtsstudie. Wahlström
& Widstrand. 6: 75.
Man har tidigare haft anledning lägga
märke till Olof Lagercrantz såsom ett lågmält
men finstämt instrument i den nutida svenska
lyrikens orkester. I föreliggande studie visar
han förmåga av djup inlevelse i och fint
nyanserad uppfattning av en diktning, som
förvisso icke hör till det mera lättillgängliga
slaget.
Att Karlfeldts diktning, särskilt under dess
senare skeden, är fylld av gåtfulla djup, att
där klingar igenom sällsamma lockande och
skrämmande motiv från skymningsfurstens
demoniska värld, att dess mångbeprisade eller
stundom av höga andar med ett visst
nedlåtande förakt omtalade trygga ro och gröna
idyll, som ibland kunnat te sig som en flykt
undan dagens strider och stormar, i
verkligheten är byggd över farliga avgrunder och
vunnen i hård kamp, är visserligen en
uppfattning, som föga svarar mot den populära. För
denna är och förblir han Fridolin, den
myndige och studerade dalabonden, som låter tiden
där ute storma förbi sig bäst den vill och
avvisar allt tal om ryska revolutionen och
annat, som vore ägnat att rubba de hemvanda
cirklarna, med ett: ”Se staren, se staren!” Han
får helt enkelt icke falla ur denna roll; det är
inte utan att man blir smått förargad, när han
i alla fall gör det. Lagercrantz påpekar med
rätta, att en bronsstaty över Karlfeldt för att
tillfredsställa den svenska allmänhetens krav
måste göras trygg och karsk och naturligtvis
placeras bland stugorna på Skansen. ”Ryggen
skulle svanka stolt och handen vara instucken
mellan två uppknäppta knappar i västen ...
Och om Karlfeldts ande en natt besökte jorden
och mot förmodan förirrade sig till Skansen,
så skulle han betrakta sin bronsrepresentant
på jorden med ett belåtet småleende och glädja
sig åt att hans tillknäppthet och förtegenhet
om det djupast personliga haft så strålande
verkningar, att eftervärlden bara tagit fasta
på de sidor av hans väsen, som han helst
visade offentligt, och helt avstått från att
tränga djupare in i det.”
Lagercrantz är ju icke den förste som
framhållit och belyst det grundfalska i denna
officiella bild av Karlfeldt, men han gör det från
nya och delvis ganska överraskande
synpunkter. Hans bok innehåller mycket litet
biografiskt material i yttre mening och ingenting,
som inte förut varit välkänt. Den håller sig
så gott som uteslutande till dikterna. Men just
i sina fina och stundom skarpsinniga analyser
av dem bringar den oss diktaren som en
levande och kämpande människa närmare, en
människa fylld av starka och motsägelsefulla
krafter, av ”dunkel jord och himmelrik”, fylld
av längtan efter den intellektuella klarhetens
och den moraliska ansvarighetens värld men
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
