Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagercrantz, Olof, Jungfrun och demonerna, anmäld av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
därför ingalunda främmande för den
oansvariga demonvärlden. Lagercrantz anknyter på
ett ställe till Nietzsches kända estetiska teori
om hur i det fullödiga diktverket Dionysos’
formlösa värld av rus, lidelse, orgiastiskt
turn-mel tvingas till klarhet, form och stränga linjer
av det ”apolliniska” elementet. I Karlfeldts
diktning finner han, förvisso med full rätt, en
utmärkt exemplifiering. Man påstår ju
vanligen, att det inte finns något objektivt
kriterium på diktens värde. Det kan emellertid
ifrågasättas, om inte detta objektiva kriterium
just skulle kunna sökas i skalan och rikedomen
av de motsättningar, som diktaren tvungit
samman till enhet — liksom man ofta tycker,
att en intellektuell ståndpunkt står högre
i samma mån man bakom den anar en lång
skala av övervunna ståndpunkter. Mätt med
detta kriterium når Karlfeldts dikt mycket
högt. Det är många skilda stämmor, många
vindar som till slut samlas till enighet och
brusa fulltonigt med ”den fulla klangen, den
djupa ron” i dess vinterorgel. Där är inte bara
den befriande nordanvinden, där är ”farlig
sunnan” och östanvinden, het av öknen, och
den förföriska västanvinden. Om vinden och
dess centrala roll i Karlfeldts diktning handlar
för övrigt en utsökt uppsats i denna bok, vars
tyngdpunkt kanske dock ligger i den studie,
som bär rubriken ”Demonerna”. Ledmotivet
har för författaren överallt varit att påvisa,
hur den skenbara enkelheten vid närmare
skärskådande visar sig oändligt sammansatt, hur
den karlfeldtska diktens enhet är en enhet i en
mångfald av livets alla starka brygder.
Någon spekulativ tänkare i ordets egentliga
mening var Karlfeldt icke. I detta avseende
skiljer han sig från till exempel Fröding, som
rent intellektuellt brottades med problemet om
tillvarons motsättningar. För filosofiska
idédebatter tycks Karlfeldt aldrig ha haft något
egentligt intresse — kanske delvis därför, att
han känt det omöjliga i att i system och slutna
världsåskådningar uttrycka tillvarons
irrationella mångfald. Men han har i stället desto
mera intensivt genomlevat denna mångfald och
i sin diktning sökt sig fram till en coincidentia
oppositorum. Någon bekännare och vittnare
var han minst av allt. Om sin religiösa tro
iakttar han en ganska envis förtegenhet; den
kan heller icke uttryckas med några gängse
klichéer. Gammalluthersk nedärvd fromhet, ur-
6. — B. L. M. 1938. X.
tida hedendom och modern skepticism kämpa
om hans själ. Bibeln har betytt oerhört mycket
för honom, och detta ingalunda blott ur
estetisk synpunkt. I ”Höstpsalm” i den sista
samlingen anar man Kristusgestaltens närhet. Gud
är ett alltför stort namn för att han ofta skulle
ta det i sin mun. Men huruvida den ”makt för
vind och skyar”, som han i sin sista dikt
åkallat, är kristendomens Gud, är och förblir
en obesvarad fråga.
Det finns inte mycket i Lagercrantz’ bok,
som man vill inlägga någon reservation emot,
men däremot mycket, som man finner
fruktbart och uppslagsrikt. Jag är icke tillräckligt
bevandrad i skrifterna för att kunna avgöra,
om Rydbergs stora inflytande på Karlfeldt
tidigare framhållits. Lagercrantz gör det på
ett övertygande sätt. Att ”Nybyggarliv” är
påverkad av ”Tomten” kan ju vem som helst
se, när det påpekas för en. Däremot föreföll det
mig i förstone mycket långsökt att ana något
hemligt samband mellan ”Husvilla andar” och
”Grubblaren”; vid närmare eftertanke finner
jag emellertid detta samband mycket sannolikt,
ja, nästan obestridligt. Däremot kan jag icke
ansluta mig till författarens från Aron
Borelius övertagna åsikt, att krigaren i ”Yttersta
domen”, som bestigit murars krön och
jungfrurs bur, har något att skaffa med Byrons
Don Juan, som lärde sig how to scale a
for tress—or a nunnery. Det kan tyckas
pedantiskt att anmärka på skillnaden mellan en
jungfrubur och ett nunnery, men den är
faktiskt väsentlig, ty däri ligger hela skillnaden
mellan den sunda sinnligheten hos Karlfeldts
karolinske krigsbuss och den dekadenta
drivhussinnligheten hos Byrons hjälte. Skall man
nödvändigt söka en litterär förebild till den
förre, så finns den inte hos Don Juan utan
hos de landsknektar, som i Goethes ”Faust”
(Rydbergs översättning) sjunga så här:
Borgar med torn och
trotsande tinne
flickor med hugstort,
hånande sinne,
eder jag vinne.
Men i grunden är det alldeles onödigt att söka
någon sådan förebild. Krigaren som med
samma bravur stormar murkrön och
jungfruburar är ett gammalt commune bonum i
dikten, från de gamla landsknektsvisorna till den
817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
