Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Högström-Löfberg, Elisabeth, Att få förlåta, anmäld av Ann Bouleau - Paulin, Hillewi, Gudar med lerfötter, anmäld av Holger Ahlenius - Ungewitter, Gullevi, Om icke, anmäld av Thure Nyman - Larsson, Gösta, Mitt land, farväl! anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ELISABETH HÖGSTRÖM-LÖFBERG: Att få
förlåta. Hökerbergs. 5: —.
Elisabeth Högström-Löfbergs senaste bok är
som redan titeln antyder en utpräglad
tendensroman. Dess handling tilldrar sig i svensk
allmogemiljö, och författarinnan finner här ett
naturligt tillfälle att framlägga ett moraliskt
problem sett ur bondens synvinkel. Två makar
som givit varandra sin tro sviker varandra
också var i sin tur och finner slutligen lyckan
i att få förlåta varandra. Samtliga agerande
personer är väl studerade och skildrade med
en sund och gedigen realitet som endast lider
av att de två huvudfigurernas själsliga
utveckling från första sidan tillrättalagts för
att utan sidosprång kunna fortlöpa mot ett
mål som läsaren redan känner. Denna alltför
konsekventa utvecklingskurva röjer mindre ett
verkligt konstnärstemperament än en ärlig vilja
att gå till botten med vad man företagit sig.
Ann Bouleau
HILLEWI PAULIN: Gudar med lerfötter.
Roman. Gebers. 6: 50.
Anmälaren har inte läst någon av Hillewi
Paulins tidigare böcker och nödgas därför
bedöma den nya romanen fristående från dem.
Den handlar om unga människor, som famla
efter en tro och en livsväg. I centrum står
studentskan Kristina, som vi få följa i hennes
religionshistoriska studier, i arbetet på ett
folkbibliotek, i kärleken till journalisten
Gerhard, i förhållandet till brodern Einar och
i hennes religiösa sökande, varvid hon först
attraheras av pingstväckelsen och slutligen, på
ett avgörande sätt, av Oxford. Allt detta är
i och för sig trovärdigt, men om henne själv
som människa och karaktär får man inte något
som helst begrepp; hon synes endast vara ett
språkrör för författarinnans egen längtan efter
klarhet. Bättre äro då ett par iakttagna figurer,
såsom den nazistbitne gymnasisten Einar med
sin grumliga och överspända idealism och sin
lika överspända erotik, samt den judiske
läkaren. Dennes hustru, som blir gymnasistens
älskarinna, förefaller däremot som en ren
konstruktion, liksom också slutet, då läkaren med
sin bil råkar köra över och döda den unge
rivalen. Boken är som helhet en akademisk
diskussionsroman, sympatisk och redbar i sin
ton av ärlig, anspråkslös strävan och sin
oförvillade mänsklighet, men stilen är
referat
mässig, handlingen är episodisk och verkar
uppkonstruerad, och de riktiga berättartagen
saknas. Det är livsåskådningsbekymmer långt
mer än konstnärlig gestaltningsförmåga som
tagit sig uttryck i denna lilla roman.
Holger Ahlenius
GULLEVI UNGEWITTER: Om icke...
Bonniers. 4: 75.
Gullevi Ungewitters litterära talang — hon
har en rapp stil och en viss
kombinationsförmåga — kunde otvivelaktigt ha utnyttjats på
bättre sätt än i föreliggande roman. Den består
av en rad episoder kring ett antal schematiskt
tecknade figurer, och det hela föreställer att
vara sammanbundet genom ingressen till varje
kapitel, som går ut på, att om icke det och
det hade hänt, så hade det som sedan berättas
inte inträffat. Boken syftar visserligen inte till
annat än att lämna underhållning, men även
sådan kan vara bättre eller sämre, och här är
förströelsemomentet byggt på delvis ganska
råa effekter. Thure Nyman
GÖSTA LARSSON: Mitt land, farväl!
Översättning av Alf Ahlberg. Wahlström
& Widstrand. 7: 50.
Svenskamerikanen Gösta Larssons nya bok,
”Mitt land, farväl!”, är inte fullt lika
olje-trycksmässig som sin föregångare, ”Livets
nödtorft”, och skämmes inte som denna av
en sådan horrör som Hungerns Fantom,
om-kringstrykande på gatorna i Malmö. Det falska
och gråtmilda idylliska inslag, som bildades
av den oändligt undergivna och tålmodiga
arbetarfamiljen Hammar, och som, naturligt nog,
väckte så många borgerliga recensionstanters
förtjusning, är här inte längre dominerande
utan har skjutits i bakgrunden. Den unge
bild-ningssträvande och framtidsdrömmande
verkstadsarbetaren Hjalmar Strömberg har denna
gång tilldelats huvudrollen, och man får
dessutom en rad goda, ofta skakande inblickar i
olika arbetarhem under året efter storstrejken,
då arbetsgivarna genom upprättandet av svarta
listor brutalt förföljde fackföreningsrörelsens
lokala ledare och tvingade dem och deras
anhöriga ut i arbetslöshet, elände och
emigration. Berättelsen har sitt värde som
vederhäftigt socialhistoriskt dokument. Men stilen är
alltjämt lika jämnstruken och grå,
människoskildringen lika sötaktig och schablonartad.
827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
