Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Thörnberg, E. H., Sverige i Amerika, Amerika i Sverige, anmäld av Åke Thulstrup - Macfie, Harry, Norrskenets män, anmäld av Sven Barthel - Vising, Johan, Minnesbilder, anmäld av Åke Thulstrup - Ingelson, Allan, ”Officiellt”, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
genom återvandring till Sverige eller skriftliga
meddelanden överförde de de nya
strömningarna till moderjorden. Thörnberg har ett
nästan outtömligt förråd av personalia att
anföra till belysning av de svenskamerikanska
förbindelser, som bar metodismens och
baptismens signatur. Han äger också förmågan att
för läsaren gestalta de måleriska personligheter,
som utgjorde den drivande kraften bakom den
folkväckelse, som trädde i den stora
folkvandringens spår. Åke Thulstrup
HARRY MACFIE: Norrskenets män.
Bonniers. 7: 50.
”Norrskenets män” handlar inte om Macfies
egna äventyr i Kanada och Alaska. Det är en
roman. Hjälten är sergeant MacFarlane vid
The Royal Canadian Mounted Police, den
berömda kanadensiska ridande polisen, som
upprättades 1873 för att göra slut på det
laglösa tillståndet i Nordvästterritorierna. En kår
som består av noga utvalt folk och har högt
anseende.
Sergeant MacFarlane får i uppdrag att ge
sig norr ut för att fånga en bandit som redan
gjort av med två poliser. Det blir en tvåårig
irrfärd med omänskliga strapatser i de
arktiska ödemarkerna, innan sergeanten kan
anmäla uppdraget utfört. En färd över väldiga
vidder med hundspann, på snöskor, till fots
och i kanot, i kamp mot banditer och
sjukdomar, hunger och utmattning. Vid
återkomsten tar han avsked och reser över till
England för att ta i besittning det slott, den
förmögenhet och den titel han ärvt. Men
längtan blir honom för stark, han återvänder
till Kanada för att stanna där, och uppsöker
långt ute på tundran den halvblodsflicka han
förälskat sig i under sin odyssé.
Kärlekssagan och det romantiska slutet är
romanschabloner och löst påhängda sådana.
Men bokens huvudparti är en god och
spännande äventyrsberättelse, berättad i flärdfri
och spänstig stil och med en viss intensitet.
Man läser den med nöje, främst tack vare
Macfies djupa förtrogenhet med Nordkanadas
natur och vad den kräver av sin man. Ibland
kan man visserligen tycka att han rest väl
många hinder i sin hjältes väg och hopat bra
mycket lidanden över honom. Men handlingen
är rörlig och ganska spännande, berättelsen
går hela tiden raskt och livligt undan, och här
och där stöter man på verkligt granna
naturskildringar. Sven Barthel
JOHAN VISING: Minnesbilder. Bonniers.
10:—.
Professorn i romanska språk vid Göteborgs
högskola Johan Vising har avslutat sin
för-fattargärning med ett vackert memoarverk,
kallat ”Minnesbilder”. Författaren berättar för
oss om sin barndom i Ångermanland långt
tillbaka på 1860-talet, om sina studieår i
Uppsala på sjuttio—åttiotalen och om sin långa
verksamhet som professor i Göteborg. Sin
lärdom skyltar professorn inte med i sina
memoarer så när som på en för övrigt mycket
underhållande episod från hans besök hos
Gaston Paris. Göteborg har Vising under sin
långvariga vistelse i staden lärt känna mycket
grundligt, och vad han berättar om stadens
lärde, rikemän och donatorer har ett betydande
intresse. Det är många kända namn, som
passerar revy i Visings skildring av Göteborgs
societet, och man har en känsla av att det
ligger stor tyngd i de omdömen författaren
i detta sammanhang fäller. Åke Thulstrup
ALLAN INGELSON: ”Officiellt.” Domstolar,
departement och verk. Natur
och Kultur. 8:—.
Det är en utmärkt arbetsuppgift Allan
Ingel-son har förelagt sig: att ge en populär och
underhållande skildring av vad som utförs av
de ordensbehängda och skönt betitlade
ämbetsmän, som uppfyller statskalendern. Arbetet är
disponerat precis som statskalendern, så att de
olika departementen och därunder sorterande
myndigheter har fått var och en sin avdelning.
Kunnigt, åskådligt och ibland till och med
spirituellt berättar författaren om hur arbetet
går till inom varje särskild gren av
förvaltningen och rättsväsendet. Även de olika
ämbetsverkens lokaliteter beskrivs med en viss
åskådlighet. Något fullt jämförligt arbete finns inte
tidigare, och man önskar därför ”Officiellt”
all framgång. För alla studiecirklar som sysslar
med svensk statskunskap bör Ingelsons arbete
bli till stor nytta. Åke Thulstrup
829
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
