Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rydberg: Vi tre. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN RYDBERG
VI TRE
Morgon.
Jag hade drömt.
Min hjärna hade skapat tusen bilder, men
nu var jag åter medveten om sängen jag låg i,
om det stora, svala rummet. .. Ännu
halvsovande sträckte jag trevande ut min vänstra
hand, säker på att finna något mjukt och
varmt vid min sida. Men där fanns ingenting.
Jag vaknade inte av besvikelsen. Den hade
upprepats för många gånger. Det hade inte
funnits någon, som var mjuk och varm, vid
min vänstra sida på två år nu.
Efter en kort tvekan beslöt jag mig för
att öppna ögonen. Tapeterna lyste smutsgula
i halvdagern. Sängen jag låg i var stor och
bred. Klockan var sju. Solen ritade skarpvita
streck mellan ribborna i träluckorna.
Tyst smög jag mig fram till fönstret. Kylan
i de ådriga träplankorna kändes frisk och
levande under fotsulorna. Jag slog upp
fönsterluckorna och ljuset strömmade in i rummet.
Värmen där ute var ännu lätt och ren.
Allt badade i solljuset. Buketterna av
hortensia nere i trädgården. Hustaken under mig.
De gröna buskarna på krönet till
strand-falaiserna, och havet... Stora, blågröna bröto
sig vågorna mot de gula, kantiga klipporna.
Ända hit glittrade de tunna vattenridåerna
i solen.
Den lilla besvikelsen vid uppvaknandet
kändes ännu som något tungt över bröstet.
Men det var ingen obehaglig känsla ... Jag
höjde armarna över huvudet. Kroppen
genomströmmades av den goda, friska värmen.
Metodiskt gick jag igenom mitt morgonprogram.
Ett, två, tre ...
— Miko!
Rösten kom från den lilla sängen bredvid
min. Reini satt upprätt och låtsades förgäves
vara klarvaken. Hans ögonlock klippte hastigt
i det skarpa ljuset.
— Miko! upprepade han och började med
något besvär kravla sig över sängkanten.
Han har alltid kallat mig för Miko. Jag
heter inte så. Mitt namn har inte den ringaste
likhet med Miko. Men Reini har alltid kallat
mig så. Jag vet inte var han fått det ifrån.
Hans röst är gäll och klar som en flickas;
ibland tror jag faktiskt det är Christine som
ropar. Men det kan det ju inte vara.
För två år sedan hörde jag hennes röst
som jag nu hör Reinis.
Då liksom nu hade jag försiktigt stigit upp
och börjat min morgonuppmjukning. Mina
tåhävningar, armsträckningar och böjningar
hade varit ljudlösa. Så gick jag upp i brygga
och försökte på samma gång häva mig på tå.
Men då förlorade jag balansen och föll med
en duns i golvet.
— Miko, ropade hon sömnigt förebrående
från sängen, varför är du så klumpig?
Jag hoppade över sänggaveln på ett sätt
som inte står omnämnt i någon handledning
i gymnastik. Jag kastade av henne täcket.
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
