Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rydberg: Vi tre. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI TRE
Jag satte mig grensle över henne och klämde
hennes midja mellan mina knän.
— Jag är inte klumpig!
Christine skrattade försmädligt. Det kunde
hon göra på två sätt. Det ena skrattet var
högt och hjärtligt och omedelbart dödande.
Offret hade endast att ögonblickligen
försvinna ur synfältet. Det andra var lågt och
utmanande. Jag hade aldrig hört henne
använda det mot någon annan än mig.
Jag klämde henne obarmhärtigt mellan mina
knän. Hon vred sig häftigt för att komma
loss, men jag höll henne obevekligt fast. Jag
lyckades fånga hennes händer, som ivrigt
grepo efter mig. Håret flög henne i ansiktet.
Ögonen gnistrade av ilska. Hennes mjuka
kropp hade blivit spänstig och hal. Jag älskade
henne...
Efteråt lågo vi stilla i solskenet, som föll
i en bred flod över oss från det höga fönstret.
Vi lågo alldeles stilla på den breda sängen.
Min vänstra hand smekte långsamt något
mjukt och varmt.
Reini vaknade och kröp upp till oss. Han
slog armarna om halsen på Christine och
sparkade mig i magen.
Vi voro tre och ett och detsamma. Och vi
lågo tysta och lät den ljusa värmen svämma
över oss...
I dag är det bara Reini. Allvarligt försöker
han göra efter mig. Han sträcker på armarna.
Han vinglar med kroppen. Men snart blir det
bara lek. När jag sitter på golvet och förgäves
söker få ner huvudet mellan knäna, slår han
sig stolt ner på min nacke. Det är nyttigt för
mig, påstår han.
Han blir otålig.
— Ska vi gå och bada nu?
— Ja visst.
Jag tar honom vid handen och vi springa
nerför den asfalterade gatan tillsammans. Den
lille kan inte riktigt följa med, men han hänger
sig förtroendefullt fast vid min hand. Ibland
nå hans små ben inte ner till marken.
Nere på stranden äro vi nästan ensamma.
Vi gå långsamt nu och njuta av att känna
sanden mjukt ge vika under fotterna och kila
sig in mellan tårna. Vi slänga av oss
badkapporna och springa i. Vattnet är klart och kallt.
Reini skulle helst vilja gå i långsamt, men jag
har sagt, att en riktig karl aldrig tvekar.
Reini kan simma. Nästan. Fem tag
åtminstone utan att röra botten, förklarar han. Jag
kan inte kontrollera det. Han stänker så
förskräckligt omkring sig. Egentligen är han inte
så vidare angelägen att lära sig. Hans
kamrater kunna inte heller, så.
Nu kommer lilla Den ise med sin tjocka
mamma, och Reini återvänder till stranden.
Själv simmar jag ensam utåt. Vattnet känns
inte längre kallt, men friskt och rent.
Förtroligt smyger det utefter kroppen. När jag
lyfter huvudet, ser jag hur det glittrar på
min axel.
För två år sedan skulle Christine ha simmat
bredvid mig. Hon simmade bra. Litet för
ivrigt kanske. Hon blev snart trött och vände
om till stranden, och så blev jag ensam som
nu. Hon var som en precisionsmaskin, mycket
fin, men mycket ömtålig. Hon kunde göra
tåhävning när hon låg i brygga, som inte jag
kan, men bara ett ögonblick. Hennes vrister
voro smala som min handled.
Här ute finns en liten klippa, som jag med
en smula besvär klättrar upp på. Stenen äi
glatt men ojämn. Det är lätt att finna tag.
Genast jag är uppe på det torra sveper
solvärmen över min våta kropp.
Jag ser tillbaka mot stranden, där Reini
leker med Denise. Francisco har också kommit
nu. Han sitter på huk framför dem. Hans
breda, bruna rygg glänser i solskenet.
Francisco är spanjor och tycker mycket om barn.
Han jollrar med dem, han hoppar kråka, han
gräver i sanden för dem. Han ler med hela
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
