Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rydberg: Vi tre. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN RYDBERG
Plötsligt lyfter han emellertid ett allvarligt
ansikte mot mig och säger:
— Så synd att inte Christine finns längre.
— Ja.
Vi se allvarligt på varandra ett ögonblick,
Reini och jag. Mitt korta svar hänger ännu
i luften. Det finns ingenting att tillägga. Det
gör mig glad och vemodig, att Reini inte har
glömt henne. Det kan gå veckor utan att vi
nämna hennes namn. Jag vill inte etablera
någon kult av hennes minne. Vill inte tynga
den lille med något, som ingen har någon
glädje av.
Efter måltiden plockar Reini fram sina
tennsoldater. Det är ännu mycket för varmt
att vara ute. Snart äro vi bägge uppe i leken.
Skrivmaskinen är ett väldigt, oöverstigligt
berg, som måste bevakas på bägge sidor mot
fiendens anfall. Reini bygger upp långa
barrikader av allt han hittar på bordet.
— Ett snyggt band det här, säger han och
håller upp en bok mot mig. Ordet ”band”
lärde han sig i går, och nu vill han få
användning för det.
— Halvfranskt.
— Jaha, svarar han med minen hos en,
som får höra en gammal nyhet. Allvarligt tar
han upp ett gult magasin.
— Det här bandet är mycket fulare.
— Det är inte något band, det är ett häfte.
Det har ju inget styvt omslag, ser du väl.
— Ja visst, säger Reini litet mer intresserat
än förra gången.
Reini och jag äro jämnåriga. Vi resonera
om saker, vi bägge känna till. Jag rättar bara
de misstag han gör i distraktion.
Jag skrattar sällan åt hans frågor och
fantasier. Varför skulle man ta dem mindre
på allvar än sina egna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
