Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rydberg: Vi tre. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI TRE
till. Och jag lyckas ganska gott rekonstruera
händelseförloppet. Åtminstone tillräckligt för
att kunna svara, när han ber om ett utlåtande.
Jo, Francisco är snäll, och Denises mamma är
otvivelaktigt inskränkt. Att fråga ut honom
vore dumt. Det skulle bara förvirra honom,
och han vet precis vad han vill berätta. Något
annat får jag inte veta. Och han får gärna
ha sina små hemligheter. Jag älskar honom,
men därför behöver jag väl inte vara hans
biktfader.
Samtalet blir långt. Vi göra vidlyftiga
av-vikningar och resonera om allt möjligt.
Ibland är jag inte alls glad åt, att han
kommer in och stör mig, ibland skulle jag vilja
skrika åt honom att ge sig i väg. Någon gång
har jag gjort det. Den lille blir förskräckt och
ledsen och försvinner tyst genom dörren, och
jag skäms som en hund över mig själv. För
ibland sitter jag ju och längtar efter, att han
skall komma. Och han kan ju inte veta på
vilket humör jag är.
— Får jag spela grammofon? frågar den
lille.
— Vad ska du då spela för något?
— Du vet, den där som dom visslar i.
Jag vet det. Det är en simpel skiva, en
banal melodi. Om jag vore en
ansvarskän-nande fader, skulle jag be honom sätta på
något finare. Speciellt som jag vet, att han
gärna skulle foga sig. Han tycker om sånt
också. Men jag är inte ansvarskännande, och
Reini tycker den som de vissla i är skojigare.
Han stretar energiskt för att dra upp
apparaten. Han vill inte ha hjälp, för jag har
någon gång sagt, att det är nyttig gymnastik.
När skivan kommit i gång, ställer han sig
allvarligt framför den, nickar med huvudet och
svänger med armarna. När jag ser på honom
med ett leende, gör han allt i världen för att
hålla sig allvarlig. Han är dirigent nu och har
en hel orkester att hålla reda på. Precis som
mannen på musikkaféet nere vid stranden.
Vår frukost är enkel. Nästan bara
grönsaker. En grammofon är nämligen en dyr sak.
Man kan inte ha råd till allting. Vi leva mest
på grönsaker, bröd och ost. Det går för resten
utmärkt. Om Reini inte är något vidare tjock,
så är det värmens och hans egen livlighets
skuld ... I dag äter han som en liten gris, för
han är så förskräckligt hungrig. Jag bryr mig
inte om att säga något till honom. Det skulle
ingen av oss ha någon glädje av.
Reini är bortskämd, det vill säga naturlig.
Dessutom är han en vilde. Han slåss gärna
och mycket. I går sparkade han en karl på
gatan, därför att denne i sin tur sparkat en
hund. Sedan kom han hem gråtande och
ursinnig. Jag varken berömde eller klandrade
honom. Men vi kommo överens om. att karlen
var en knöl och såsom sådan värd att få
huden full.
Jag är mycket sparsam med mina
tillsägelser. Ibland blir jag ändå riktigt rädd,
när jag märker i vilken grad han följer mitt
exempel. På samma gång blir jag barnsligt
glad. Han är jag, och ändå en annan. Innan
Reini fanns, tycktes mig allt så rotlöst och
flytande. Jag diskuterade och analyserade. De
uppnådda resultaten kändes aldrig som en
tillfredsställelse. Man kan nu en gång inte lösa
stora frågor. Bara växa ifrån dem. Därför har
jag så litet att lära ut.
Jag är oändligt glad åt honom.
Inte för att jag i honom ser en möjlighet
att få leva vidare. Det är något mycket
dunklare. Ur logisk synpunkt är det ju föga
tillfredsställande att glömma sin egen känsla av
meningslöshet i något annat — lika
meningslöst. Vilket bevisar logikens otillräcklighet.
Nu har han stillat den värsta hungern. När
vi kommit till salladen åker Reinis händer
automatiskt högre upp på ätverktygen. Han
tuggar inte längre med öppen mun. Men han
är tyst. Jag tror, att han fortfarande är helt
försjunken i ätandet.
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
