Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sven Rydberg: Vi tre. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN RYDBERG
tvingade mig till att få ha Christine i mitt
rum under natten. Och hela natten låg jag
i den höga, fyrkantiga sängen och lyssnade.
Nedanför fönstret rann en liten bäck, som
sorlade entonigt. Men hela natten låg jag och
lyssnade efter ett ljud från sängen, där
Christine blivit lagd. Men jag hörde bara bäcken.
Mot morgonen kunde jag urskilja en liten
upphöjning under täcket. Den var så liten och
orörlig, att den knappt märktes.
*
En skugga faller över mig, där jag ligger
på sanden.
— Tänker den late Miko inte alls bada
i dag?
Yvonne ställer sig framför mig med en boll
i händerna. Med möda avvärjer jag ett
ovanligt kallblodigt attentat och returnerar bollen.
Snart äro vi alla i vattnet.
Natt.
Jag kommer sent hem. Hela huset är tyst
och mörkt, men när jag kommer in i
sovrummet, hör jag en liten röst, som viskar mitt
namn. Jag vet. Den lille tycker inte om att
sova ensam. Han ligger nästan alltid och
väntar på mig, i varje fall brukar han sova
så lätt, att han genast vaknar, när jag kommer
in i rummet.
Jag går fram till hans säng, och han slår
armarna om halsen på mig och vill bli
upplyft. Han trycker sig våldsamt emot mig.
Ibland är han nästan hysterisk och snyftar
långa historier, som han hört av mörkret och
ensamheten. Då känner jag mig tafatt och
klumpig. Vi skulle nog behöva en ny Christine,
Reini och jag. Men det är väl nästan
omöjligt. Ty hon måste vara mycket god. Ännu
bättre än Christine, för att kunna tåla minnet
och skapa ett osplittrat närvarande. Reini och
jag få nog söka förgäves.
Jag bär honom fram till fönstret. Till och
med gatlyktorna äro släckta nu. Det är bara
bränningarna som lysa, och fyren. Reini
borrar in huvudet mot min krage.
— Du luktar puder, konstaterar han.
Det är riktigt. Man får en sådan lukt, när
man har varit på kasinot och med kvinnor.
En stund betrakta vi tillsammans det lugna,
tysta landskapet, sedan lägger jag försiktigt
den lille tillbaka i sängen. Snart är det en
ny dag, och det är inte roligt att vara trött.
Innan han somnar, vill Reini be sin afton-,
bön. Jag vet inte vem som lärt honom göra
det. Själv skulle jag inte ha gjort det. Men
i grunden betyder det så litet, vad man tror
eller inte tror. Han får göra vilket han vill.
Bara han gör det rakryggat och fördomsfritt.
Jag sträcker ut mig på min breda säng,
ligger stilla och ser upp i taket. Jag tänker
på Yvonne. Hon är mörk och livlig. Hon är
onekligen vacker. Litet fyllig, kanske. Jag
tänker på hennes bröst. Mina händer äro ännu
fulla av dem. De äro mjuka och stora.
Bröstvårtorna komma mig att tänka på en hasselnöt
i en gräddklick. Raka motsatsen till Christine.
Hennes bröst voro små och fasta. Ett år efter
Reinis födelse voro de åter små och fasta.
Jag måste erkänna för mig själv, att jag
alltid tänker på Christine. Även när de äro
alldeles olika henne, tänker jag bara på henne.
Och då just därför att de äro så olika. Det
är inte bra att gå till en kvinna för att tänka
på en annan.
Somliga kvinnor äro alltid generösa. De ge,
men ge ändå inte. Andra åter. Aldrig kommer
jag någonsin att få så praktfulla slagsmål som
med Christine.
Ändå blev jag inte alls glad, när jag första
gången fick klart för mig, att Christine och
jag skulle komma att hålla ihop.
Jag hade träffat henne en jul hos några
släktingar i en annan stad. Under en veckas
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Sep 19 00:20:38 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-2/0016.html
