Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rydberg: Vi tre. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI TRE
tid sågo vi varandra dagligen. Nyårsnatten
skildes vi inte. Jag blev förvånad och rörd,
när jag märkte, att hon var oskuld. Att jag
var den förste. Efteråt försökte jag vara så
öm mot henne jag kunde. Men hon föreföll
inte så upprörd. Och jag var ingen triumfator.
Av någon anledning kände jag mig mycket
nedslagen vid tanken på, att hon kanske givit
sig bara av nyfikenhet och
sensationslyst-nad ... Senare förstod jag, att det jag tagit
för likgiltighet var ett uttryck för stor och
äkta generositet. Christine hade inte lärt att
ge sig själv i smådelar åt den, hon verkligen
tyckte om. Och denna någon råkade vara jag.
Hon var så ärlig och okonstlad, att jag först
inte förstod henne. Därför höll hon också på
att gå förlorad för mig. Ty det skulle aldrig
fallit henne in att ”hänga sig på”, som hon
sade, när hon senare talade om saken.
Ett par dagar in på året reste jag därifrån,
och jag inrangerade henne bland mina andra
nummer i galleriet, som för övrigt, ärligt talat,
inte var så stort, dels därför att jag var så
ung, dels därför att jag verkligen hade annat
att göra.
Vår korrespondens var mycket sporadisk
och intetsägande. En morgon, när jag
öppnade ett brev från henne, fick jag emellertid
en chock. Det var mycket kort och omtalade
helt sakligt och nyktert, att hon skulle få ett
barn. Det fanns inga utropstecken i brevet.
Det vittnade inte om någon upprördhet. Hon
bara undrade, om jag inte skulle kunna hjälpa
henne med litet pengar, när förlossningen
skulle komma.
Jag kände det, som om jag fått ett slag
i huvudet. Jag svalde och svalde, där jag satt
med brevet i handen. Jag, med knappast
påbörjade studier. Jag, så gott som utan
möjlighet att förtjäna något. Jag, nätt och
jämnt myndig, skulle ha ett barn med en
flicka i ungefär samma omständigheter, som
jag för övrigt knappast kom ihåg utseendet på.
Efter en stund började situationen i hela
dess vidd klarna för mig, och när allt kom
omkring tycktes den mig inte längre så
förskräcklig. Jag började inse att någon ”olycka”
alls inte inträffat, om jag inte själv ville
anse det.
Just då levde jag i en stämning av
hopplöshet och likgiltighet, som förtog mig all
handlingslust. Ett resultat av alltför stor
egocentricitet. Men på detta sätt skulle jag kunna
bli uppryckt ur min liknöjdhet. Jag skulle fä
en uppgift. Jag skulle få plikter att fylla. Jag
skulle bli tvingad att göra något. Och det
skulle bli en mening i vad jag gjorde.
Jag telegraferade till henne i en stämning,
som bra mycket liknade entusiasm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
