Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudmund Sandblad: Blåkullafärd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLÅ KU LLAFÄRD
vilket Vilhelm och ”Svedj emossen” satt på
dragsoffan. Vilhelm vred och vände sig, tog
hatten av och på, slog den andre på axeln och
visade plånboken, medan han höll monolog:
— Ska du ta hästen för tolvhundra? För
mycket? Nä du, jag har allt handlat med
hästar förr! Du skulle sett på Holmås
marknad, när jag lurat tattarna på affär och sex
stycken kom och ville byta tillbaks. ”Kom med
till vagnen”, sa jag, och där tog jag pisken
och slog runtom så de föll som gräs för
lien när hästen satte i väg. ”Vill ni ha följe
hem? De busarna kommer igen!” sa polisen.
”Nähä”, sa jag, ”Vilhelm han klarar nog
sig.” Så gav de mig fyra skott till min
brov-ning i stället. Jag har alltid brovning, var
fan är han nu?
Han letade och rotade i alla tomma fickor,
medan ”Svedjemossen” satt som en staty och
sög på mustascherna, han tittade ibland på
Vilhelm med ett förtjust grin.
— Var är min brovning? Ja, jag har två,
tre hemma, och en hel ask skott fick jag av
polisen. Men inte hann tattarna fatt mig när
vi körde hem längs Sanneredssjön den natten.
Första skottet i luften, andra i hästen ...
Nu klev Pelle och Bengt ut på gårdsplanen,
mätta av kaffegök. De gick runt åkerlappen,
där halvrutten havrestubb låg klistrad intill
jorden.
— Inte är det stort, och mest bara sten,
började Pelle ursäktande.
Bengt såg på det breda röse av vitnade
block som vräkts in i skogsbrynet omkring
tegen.
— Här har du gjort ett väldigt arbete!
Då solade Pelle upp; han var så ful, men
han blev så vacker.
— Tänk att man träffat en som förstår!
skrek han med rösten full av fyllevemod. Så
drog han den förstående med sig genom de
karga domäner som vållat så mycket knog
och svordomar, men som de båda såg i
helg
stämningens skimmer nu. Arm i arm och
pratande i mun på varandra betraktade de
det stycke sandjord som kunde vittra av
vinterfrost, ta emot rotblöta och solenergi
och — underverket! — hålla stugan på
bergknallen bebodd av två människor. Så
stormade Vilhelm och ”Svedjemossen” ut från
stugan, höll sig fast överallt och i varann
likt två gorillor som dyker fram ur urskogen.
De andra hann nätt och jämnt med när
skjutsarna skramlade ut genom grinden på
väg till Svedjemossen för att slutföra
påskmåltiden.
— Kör försiktigt! pep gumman, som tittade
ut med ögon tårade av blåsten.
Hon gled in igen och började tassa runt på
trasmattan med avdukning och disk. Gott att
Pelle tar hem folk ibland, så en träffar någen
fast en inte kan gå bort... Rätt som det var
gick hon till fönstret, torkade med näven
fukthinnan från rutan för att kika ut. Men det var
förstås längesen ekipagen försvunnit.
Och det var inte förrän fram på nattkröken
som bonden i Svedjemossen damp av sin vagn,
när han var på väg att följa de andra tillbaks
till Strömtorp. Han avlämnades på sjukstugan
i Välsjö och blev sydd med fem styng, där han
slagit upp hål i bakhuvudet.
Vilhelm och Bengt gick hem till fots, hästen
fick knalla ensam före med kärran. De hann
upp honom stående med skallen lutad över
Strömtorps stängda grind och satte sig i
beck-mörkret på kärran ett slag, under tankar på
vad som måtte ha skett sen de körde ut genom
grinden sist.
— Nu är det påskat för i år, sade Vilhelm.
— Ja, svarade Bengt. Nu får det vara till
pingst.
Till pingst. Torra vårveckor under vilka
jorden skulle ljusna och falla lätt för harven,
medan vinden förde med sig röklukt från halm
som brändes efter rotfruktsstukorna. Sen skulle
man stövla efter såmaskin, lyssna till knir-
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
