Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudmund Sandblad: Blåkullafärd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDMUND SANDBLAD
väckt, när den store, brune hästlunsen kom
i galopp som smattrade, med kärran
ryckhoppande efter sig.
De dök ned i liderna som man hoppar
i sjön. Bengt satt bakerst och höll sig fast;
han såg vägens röda pinnmogrus med vita
stenar snabbt svinna bakåt, hjulekrarna
snurrade och dansade, hjulskenorna skar och stötte
i vägen. Och framifrån hörde han de
skrapande dunsarna från hovarna på
ardenner-klunsen i galopp, alla fyra i vägen på en
gång. Granpinnarna hoppade förbi på sidorna,
Vilhelm satt oberörd och lät sig skumpas, med
hatten på nacken, log och höll sig slakt
i tömmen.
— Har du åkt så fort förr? Så här kör vi
från mark’en.
Aprilblåsten ven skarpt, skogskanten växte
upp runt skjutsen och dolde snart de hårdblå
åsarna mittför Strömtorps höjder. Så gled
också skogen bakefter och de for ut över den
rostbruna ljungmossen ned mot Välsjö
järnvägsstation.
När hästen stannade utanför handelsboden
flämtade han så det sjöng som klockor i
sel-pinnarna av metall.
— Det gör gott han får hoppa av sig
havrefläsket!
Solen sprang fram mellan hål i det fläckiga
molnfältet och gyllde ned över vimlet på
backen ett slag. Vid stången utanför boden
stog bland andra en spenslig, svart märr
bunden. Hon var förspänd en flakvagn med
varu-lådor på, och bonden, med rygg så bred som
en ladudörr och pälsmössa dragen ned över
den päronformade skallen, stog och drog en
liter i lag med en liten karl i keps och ny,
blank skinntröja.
Vilhelm slängde töm och pisk samt
hoppade fram och dunkade de båda i ryggen. Ett
ögonblick därefter var Bengt bliven bekant
med den store, bonn i Svedj emossen, och den
lille, Pelle i Branten. Så skulle då kappkör-
ning börja mellan de två ekipagen, med
Brantens kalblåsta gårdstun som mål.
Nu gick drevet genom en dalgång mellan
släthuggna skogsåsar och ljungbackar. Det
hade klarnat; bara några trasiga moln for
förbi solen ibland, varvid skuggflak vandrade
genom nejden så höjderna turades om att
stå mörka och ljusa. Där nere i dalbottnen
knattrade skjutsarna fram på vägens bruna
streck mellan kvarblivna snödrivor i dikena.
Hästarna skuttade som katter. Den bruna
först med Vilhelm, Bengt och Pelle, vilka satt
i klump och höll om varann. Den spensliga
svarta efter med ”Svedj emossen”, vilken satt
på tvären som i damsadel, lugn i medlut och
motbacke, massiv och stel. De långa benen
hängde ned så klackskenorna slog gnistor mot
vägens stenar.
Än dånade man förbi en gård där
infödingarna kom ut lagom för att se ”Svedj
e-mossens” bakhjul sno runt loghörnet. Än gick
det uppför, så hästarna föll i skritt när man
strävade mot skyn vid backens krön, eller
plumsade man fram i issörja nere i något
skuggigt dalhål. En gång föll Vilhelm mjukt
av kärran och blundade när hjulet strök mot
kinden.
— Min gamla mor! Min gamla mor! Hon
är åtteti år, det syns väl inte? presenterade
Pelle en plattbröstad och ryggkrokig madam
innanför Brantens köksdörr.
— Åtteti år, nä det kunde väl ingen tro!
instämde Bengt. ”Svedj emossen” kände henne
förut ju, men granskade henne gillande, som
om det gällt att bedöma om en märr kunde
gå ett par år till, möjligen.
Hon var grå helt över, hade säckförkläde
där en spiskrok hängde i bandet. Hon såg
vänligt överseende på de bullrande barnen och
satte fram koppar på vaxduken. Dagern i
stugan var dunkelbrun och det stod en matt
ljusgloria kring det immiga fönstret, bredvid
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
