Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Cyrus: Döden och perspektivet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS CYRUS
DÖDEN
OCH PERSPEKTIVET
— Hur känns det att ha upphört med
praktiken? frågade värdshusvärden den gamle
läkaren Don Antonio.
— Å jo, det går det med. Jag är för
gammal. Det är bättre att min son sköter det nu.
Och för resten behöver man litet tid att tänka
efter. Och hur går det för er, Don José?
— Å jo. Litet folk förstås. Men man reder
sig-
— Ja, lysande tider är det ingenstans. Och
blir det revolution, så ...
— Ja, då ... Men se, är det inte er guagua
som kommer där!
— Var?
— Där! Full med flickor! Jojo, ni får
trevligt sällskap!
— Gud vad dom sjunger! Ja, då måste jag
dricka ur mitt glas. Men säg åt honom att
vänta då!
Värdshusvärden Don José sprang ut och
hejdade guaguan, den lilla öppna omnibussen,
och flickorna upphörde plötsligt att sjunga,
medan Don Antonio med stapplande steg (han
hade redan haft en hjärnblödning) gick ut
och satte sig upp i den på den bästa och
tryggaste platsen längst fram. Flickorna makade
åt sig, en smula förlägna inför detta
gubbsäll-skap, medan Don Antonio uppmuntrade dem:
— Ja, sjung ni bara! Mig gör det ingen-
ting. Tvärtom! Vad var det ni sjöng för
något? Det var väl det allra senaste?
Det var inte alls det allra senaste de sjungit.
Det var en gammal schlager om en
kacker-lacka, som Don Antonio skulle känt igen från
sin ungdom, om han inte liksom så många
åldringar varit inställd på, att ungdomarna
skulle sjunga något som var alldeles nytt,
alldeles främmande för hans värld, som hörde
till det förflutna.
Emellertid togo de upp sången igen, så fort
bussen satte sig i gång och skumpande och
skakande närmade sig havet.
Man tog ingen notis om gubben längre.
Han satt där tyst och med en godmodig min,
medan flickornas sång övergick till skrän
under försöket att överrösta vågornas brus.
Gubben betraktade vågorna. De skredo
långa och höga in mot land och föllo som
breda, vita spetsar jämnt på varandra.
Mycket jämnt. Sövande jämnt.
Medan guaguan skumpade fram på en smal
och ojämn väg utefter en fantastiskt
utformad strand med klippblock som sköto ut över
vattnet som balkonger, jättestenar utkastade
ett stycke från land under en orolig geologisk
period, skarpa inskärningar och hålor.
Vägen ledde ut till badanstalten, där Don
Antonios son nu uppehöll praktiken som bad-
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
