Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Cyrus: Döden och perspektivet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS CYRUS
läkare. Don Antonio hade befarit den ett par
gånger om dagen i tjugu år.
Men aldrig hade vågorna skridit så jämnt
som denna dag. Aldrig hade de fallit så
mjukt på varandra. De bestämde rytmen
i flickornas skränande sång, som blev ett
allt taktfastare, ett allt svagare, till sist ett
från fjärran klingande ackompanjemang till
vågornas brus.
Guaguan klättrade upp på en höjd och gick
ner till strandlinjen igen, allteftersom vägen
slingrade fram över eller under klipporna,
och alltsammans var endast ett overkligt
närmande eller fjärmande från vågbruset — det
enda reella.
Utanför badanstalten satt Don Ramön,
sonen, den yngre läkaren. Han hade ingenting
att göra. Det hade inte varit några badgäster
på hela dagen. Don Ramön tänkte, att detta
inte egentligen var en plats för honom. Men
när gubben ville det så ... Och så var det det,
att gubben ägde hela badanstalten, som efter
hans död skulle tillfalla honom, Don Ramön.
Han drack sitt kaffe. Han rökte en cigarr.
Han gjorde det mycket långsamt på det att
denna sysselsättning måtte vara så länge som
möjligt. Men till sist satt han bara och såg
rätt ut framför sig. Hade ingenting annat att
roa sig med än att tänka.
Att tänka! Kan det roa? Ja, ibland. I vissa
tillstånd. I eftermiddagssol. Vid vågbrus. När
man har en rund vik framför sig, utefter vars
stränder höga, rödbruna klippor resa sig. Man
tänker sig klipporna uppkastade av en
tillfällighet i en forntid. Man tänker sig dem
försvinna igen av en tillfällighet i en framtid.
Man tänker på sin egen existens som en
tillfällighet i en nutid. Och alltsammans är
ganska oroande.
Tanken vill inte finna sig i tillfälligheten,
söker en motvikt till den. Den kan inte ta
fasta på det som ser fast ut, ty det är det mest
förgängliga, och så söker den sig till
formerna, antar att det eviga består i former,
i vilka materien ständigt skiftar som vattnet
i en vattenstråle. Men formerna äro inte heller
det yttersta, ty bakom formerna måste det
finnas en vilja och bakom viljan ett evigt
vara, någonting som endast är till i sig själv
och ej bygger på något annat.
Det är tankens väg och den leder ganska
snart till rama intet, ty det rena varat kan inte
tilläggas några bestämningar, men å andra
sidan vet man, att tanken oftast drar alltför
summariska slutsatser. Tanken kan inte tänka
sig, vad som finns, och anar inte det, som
skall betyda mest för en. Har någon
någonsin kunnat tänka sig sin älskade, innan han
såg henne? Nej, hon kommer alltid som en
överraskning. Hon kommer oftast inte med
det man önskade, med det man tänkt sig, men
med något, som man inte hade kunnat tänka
sig, med något dittills oanat, som hon får oss
att upptäcka.
Don Ramön drog en suck och satte därmed
punkt för denna tankegång. Det var så
längesedan han verkligen älskat och för resten
tyckte han inte det passade honom att som
ung läkare tänka så platoniskt om kärleken.
I stället beslöt han sig för att bara se utan
att tänka. Detta visade sig ganska svårt. Det
var förenat med vissa sällsamma sensationer.
Allting tycktes fördröja sig, vågskumslöjorna
bli hängande i luften, och tanken fullföljde
ofrivilligt denna intension, tänkte sig all
rörelse avstannad på sekunden, såsom man
kan få se det på film. Men filmen var nu
i verkligheten en serie av i och för sig
orörliga bilder, som bara gåvo illusion av rörelse,
när de följde tätt på varandra. Ville man
stanna, var det bara att välja ut en bild och
låta den projiceras ständigt.
Kanske ögat i själva verket också
uppfattade verkligheten så periodiskt i ögonblicks-
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
