Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker - Anmälda böcker - Werfel, Franz, Höret die Stimme - Seidel, Ina, Gesammelte Gedichte - Engelke, Gerrit, Vermächtnis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR MAURUS FONTANA
med någon annans. Ofta kommer man att
tänka på Dickens. Han är den ende som ger
oss samma vimmel av figurer och samma
intima närhet till livet. Ännu en annan sak
har de två gemensamt: hur mycket de än
skildrar fattiga och rotlösa individer, som
rycks med av tidens ström, så är de dock
samtidigt en optimismens räddande strand;
de tror ändå till sist på en vändning till det
bättre. Den unga människa som här i bokens
början rycks med i det allmänna kaoset och
måste tjuta med ulvarna — vid bokens slut
är hans fickor tomma, men han har i alla fall
en hustru som tror på honom, och ett barn.
”Kleiner Mann — was nun?” Ja, även här
bejakar han livet, han har blivit stark genom
alla prövningar, han har fått en vilja, och han
har blivit värdig den kärlek och den framtid
som ler emot honom ur hans barns ögon. Det
är optimismen hos en livets landsknekt som
ger dessa ofta hemska och förfärande bilder
deras inre lyskraft.
Död och förintelse och själens ljus finner
vi också i Franz Werfels nya roman ”Höret
die Stimme” (Paul Zsolnay, Wien). Den
stämma man ber oss höra tillhör profeten
Jeremias. ”Det blir en av våra uppgifter”,
heter det här på ett ställe, ”att visa, att
storhet èndast kan tänkas mot världen och aldrig
med världen, att de evigt besegrade är de
eviga segrarna, och att stämman är verkligare
än larmet.” Djärvt och sömngångaraktigt
säkert har Werfel dragit den linje som
förenar vår egen tid med Jeremias’, vi känner
hela tiden hur nära det forna och nuet
kommer varandra. Werfels visionära kraft är lika
förvånande och beundransvärd som hans
förmåga att kasta ljus över fjärran sjunkna
kulturer. I denna mening är de två vandringarna
genom Egyptens och Babels gudahimlar
verkets höjdpunkter. Han skildrar glansen och
charmen i den avgudadyrkan som ständigt på
nytt överfaller mänskligheten och för oss
sedan organiskt fram till det gudomligas
stränga och eviga kyskhet, som genom alla
tider och alla förirringar alltid väntar
människan och skänker henne mening i livet och
frälsning.
Ina Seidel, som särskilt genom sin roman
”Das Wunschkind” har befäst sin framskjutna
position i tysk litteratur, kommer nu med sina
”Gesammelte Gedichte” (Deutsche
Verlags-anstalt, Stuttgart). Hur människolivet, vilket
börjar som en källa och sedan som en våg,
endast som en våg mynnar ut i den stora
oceanen — detta besjunger Ina Seidel med
intensiv innerlighet och ren inre eld. Anette
Droste-Hülshoff, Tysklands största lyriker, har
i Ina Seidels ädla kvinnlighet, som helt tillhör
det moderliga och det andliga, en syster
i Apollo.
Gerrit Engelke tillhörde
krigsgeneratio-nen. Han kom från folket, hade varit
målar-gesäll och uppmuntrats som diktare av Richard
Dehmel. Så kom kriget, Engelke drog ut,
sårades två gånger och dog, träffad av en
kula i låret, på ett engelskt lasarett i närheten
av Cambrai den 13 oktober 1918. Nu utges
hans brev, hans vackra kärleksbrev
tillsammans med hans krigsdagbok, med fragment
och andra dokument under titeln
”Vermächt-nis” av diktaren Jakob Kneip på Paul Lists
förlag i Leipzig. Det är en skakande bok.
Vilken vällande och brusande ungdom gick
inte här förlorad, en ungdom full av
livsberus-ning, för vilken jorden inte betydde kval utan
skaparlust. Han, som hade Walt Whitman och
Goethe som sina närmaste förebilder, hörde
”det nya Europas rytm”, för att citera titeln
på hans diktsamling, vars publicerande han
inte själv fick uppleva. Gerrit Engelkes liv var
pioniärens bittra liv, men man kommer alltid
att vara honom tack skyldig, ty han besjöng
det lyckliga Europa. Detta Europa ter sig nu
mer avlägset än någonsin, och dock kommer
det en gång att födas. Gerrit Engelkes stämma,
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
