Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malmberg, Bertil, Värderingar, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Kommentar till en diktning
BERTIL MALMBERG: Värderingar.
Uppsatser. Bonniers. 6: 50.
I det urval uppsatser och recensioner, som
Bertil Malmberg samlat under den markanta
titeln ”Värderingar”, talar han på ett ställe
om ”den särskilda form av flykt från ansvar
och ställningstagande som det innebär att på
dagens skeende anlägga en ensidigt historisk
måttstock”. Citatet är hämtat ur ett referat av
en uppsats av Ronald Fangen, och det råder
ingen tvekan om att referatet är instämmande.
Redan bokens titel anger, att Malmberg inte
hyser den rädsla för värderingar, som
Valdemar Vedel funnit vara typisk för alexandrinska
kulturepoker. Det visar sig också, att han
själv från fall till fall brukar sitt värderande
förnuft och tänker i enlighet med samvetets
bud, för att begagna hans egna ord. Med ett,
betydelsefullt undantag. Det är när han gång
på gång återkommer till det allmänna
tids-behovet av kollektiva extaser och mytisk
förbundenhet, som främst gått i dagen i det nya
Tyskland och dess kulturhat, men vari han
vill se hela ”det tjugonde århundradets
djupaste behov”. Inför detta fenomen hemfaller
Malmberg genomgående åt historisk ödestro;
han finner det vara en nödvändig följd av
instinktlivets förvissning och den moderna
civilisationens utarmning, en legitim son av
andens hybris och andens tomhetskänsla. Ja,
inte nog därmed; han gör ingen hemlighet av
sin egen samkänsla med denna tidsföreteelse;
han kan till exempel förebrå den kristna
kyrkan, att den varit alltför angelägen att
frigöra sig från sin hedniska belastning av
primitiv magi och hieratisk trolldom. Förklaringen
till dessa motsägelser är naturligtvis den, att
Malmberg med den djupast liggande, den
drift- och känslomässiga delen av sin
personlighet känner sig starkt dragen till Tredje
rikets dyrkan av de elementära krafterna, av
trummornas magi och ledartankens
besvärjelseformer, medan överjagets värderingar
ännu i mycket sammanfalla med den
kristet-västerländska kulturtraditionens. Ur
undermedvetandets djup har han också hämtat sin
uppfattning om diktarens karaktär av magisk
häxmästare och mystagog, en andebesvärj are
och överstepräst i diktens sanktuarium.
Inför en stor diktares vittnesbörd om sitt
eget livskall — någon allmängiltighet är man
inte skyldig att tillmäta det — får ju en enkel
recensent nedlägga sina vapen, och skriften
kan till stora delar läsas som en förklarande
självbiografisk kommentar till Bertil
Malmbergs diktning. Men detta behöver ju inte
hindra oss från att söka fastslå vilka yttre
krafter som här verkat bestämmande. En sådan
har säkerligen varit det svenska nittiotalet,
vars förgrundsgestalter han ständigt
återvänder till. I viss mån kan Malmberg sägas
vandra i Levertins fotspår, då han så starkt
framhäver konstdiktningen och den medvetna
stilkonsten på omedelbarhetens och
folklighetens bekostnad; och han gör det öppet och
direkt, då han efterlyser svenska folkets intresse
för sina klassiker. Han berättar själv, att han
aldrig blivit löst ur den heidenstamska diktens
förtrollning; om personlighetens tjuskraft
avlägger han här ett vältaligt vittnesbörd. Per
Hallström åter är föremålet för en fin om
också inte så inträngande essay i denna volym.
Malmbergs samhörighet med nittiotalet som
helhet framgår inte minst av den högtidlighet
varmed han talar om skönhetslivets allvar och
diktarkallets höghet, av hela den utsmyckade
och siratliga konstprosa som han behärskar
till fulländning. Det är tonfall som knappast
varit i allmänt bruk sedan vår sista litterära
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
