Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mörne, Håkan, Destinerad till Jemen, anmäld av Sven Barthel - Linklater, Eric, Juan i Kina, anmäld av Nils Bohman - von Vascary, Gabor, Anne Claire, anmäld av Johannes Edfelt - Perutz, Leo, Den svenske ryttaren, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
om kampen ombord mellan stridande viljor
och mot elementen. Den omstridda lasten visar
sig slutligen utgöras inte av vapen utan av
tegelsten, och den feta vinsten inhöstas av
några armeniska affärsmän med högkvarter
i Kairo.
Det är en rörlig och dramatisk historia,
som man läser i ett svep. Stilen är smidig och
uttrycksfull, personerna är säkert
karakteriserade, och miljöerna är givna med
övertygande trohet. Sjön och fartyget lever på ett
sätt som man inte är bortskämd med i
litteraturen. Mörne kan sjön. Hans skildringar
doftar välgörande riktigt, man kommer nära
vattnet i hans bok. Och hans människor hör
verkligen hemma i mijjön. Sven Barthel
ERIC LINKLATER: Juan i Kind.
Översättning av Frans G. Bengtsson.
Norstedts. 1: 50.
Eric Linklater vann sin första stora
framgång med ”Juan i Amerika”, och i sin senaste
till svenska översatta bok har han återvänt till
den ohängde hjälte, som han presenterade där.
Vi möta Juan i en nudistkoloni, där han skall
sammanträffa med en vacker kinesflickå, som
han förälskat sig i, men bägge två jagas ut
ur paradiset, därför att de inte kunna behålla
det rätta allvaret i nakenheten. Flickan, som
är patriot, skall fara hem till Kina för att
delta i försvaret av Shanghai mot japanerna
— det är händelserna där 1932, som utgöra
bakgrunden — och Juan, kär upp över öronen,
beslutar att följa med henne. De förvecklingar,
som uppstå på kinesisk botten, äro många och
lustiga, men den humor, som Linklater
otvivelaktigt besitter, arbetar här med en så kuslig
bakgrund, att skrattet mera sällan kan frigöras
i spontan munterhet. Miljöskildringen, som
verkar gjord på ort och ställe, tillhör det
bästa i boken. Man får en god uppfattning
om förvirringen i de kinesiska
försvars-anstaltningarna och hänsynslösheten hos den
japanska militärmakten. Man får en lustig
inblick i kinesisk livsföring och
världsåskådning, liksom i en del landsflyktiga ryskors
belägenhet på kinesisk botten. Man får även
bevittna de tragikomiska manipulationer, som
”en vanlig ohederlig affärsman” bedriver med
några tanks. Mannen i fråga är för övrigt en
strålande typ: en engelsk Gargantua, som med
en aldrig svikande aptit på livet förflyttar sin
väldiga stofthydda mellan söndersuttna stolar
på klubben i Shanghai och slagfälten utanför
staden och resignerar som den överlägsne
livs-konstnären och humoristen, när han blir
dragen vid näsan och hans planer gå i stöpet.
Nils Bohman
GABOR von VASCARY: Anne Claire. Åhlén
& Söner. 5: 50.
Qabor von Vascary är ungrare, och han
visar sig som författare också besitta något av
den oefterhärmliga grace, som tagit sig uttryck
i mångtaliga konstprodukter från Donau, det
må vara Straussoperetter eller wienervalser.
Hans roman ”Anne Claire” är i fråga om
stoff och faktur en bagatell, men det är en
förtjusande bagatell, stimulerande i sitt flyktiga
behag och avväpnande kritiken genom sitt
mellan sangviniskt och melankoliskt
pendlande gemyt.
Hjälten i den lilla berättelsen är en
ham-sunsk svältkonstnär, och fonden är artisternas
Paris. Komparsen i den tragikomedi, som
utspelas, är en kontorsflicka, oändligt intagande
i sin skälmskhet såväl som i sitt allvar. Gabor
von Vascary vet att på ett angenämt sätt
återge de spelande dagrarna i städernas stad.
Han vet också en del om människohjärtats
hemligheter och om ångest, som är för god
att blottställa sig utan döljer sig bakom en
spefågelaktig mask. Det är en intagande
författare, och han visar framför allt smaken att
inte spänna den honom tilldelade bågen för
högt. Hans roman är bara ett valsackord, men
det har makten att gripa, därför att det klingar
absolut rent. Johannes Edfelt
LEO PERUTZ: Den svenske ryttaren.
Översättning av Håkan Mörne.
Hökerbergs. 5: —.
Den art av historieromantik, som i
oförarglig gestalt mött oss i vår barndoms
Ceder-borgsromaner, står i Leo Perutz’ skildring
”Den svenske ryttaren” upp ur graven. Det bör
dock tilläggas, att den österrikiske författaren
visar prov på en helt annorlunda litterär
ambition än hans harmlöse svenske kollega.
Perutz har antagligen drivits av en äkta
kärlek till svenskt kynne. Som huvudperson
i denna skildring från sjuttonhundratalet har
han valt den svenske adelsmannen Christian
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
