Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Den ändlösa romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
DEN ÄNDLÖSA
ROMANEN
För åtskilliga år sedan disputerade en god
vän till mig på en doktorsavhandling i tvenne
delar, tjocka som adresskalendrar. Tredje
opponenten roade sig med att räkna ut, att
det endast var ett ganska begränsat antal
exemplar av verket som behövde staplas på
varandra för att man skulle nå — till månen.
Men ack, från det tjocka till det sublima
är steget långt, där hjälper inga statistiska
ansträngningar.
Före världskriget spåddes det att romanens
dagar voro räknade och att den skulle få vika
för den mera tidsenliga blixtnovellen. Denna
spådom har verkligen kommit grundligt på
skam. Nu gäller det i stället att ju tjockare
en roman är desto lättare vinner den
popularitet. En annan sak är sedan om
populariteten verkligen står sig. H. C. Andersens långa
romaner äro glömda, medan hans korta sagor
lysa med samma levande trolska ljus för varje
ny generation.
I begränsningen visar sig mästaren, i det
obegränsade — mästarinnan. Ja, en gång
i okynniga ungdomsdagar gjorde jag mig
skyldig till denna försmädliga utvidgning av
Goethes kända ord. Jag ber att med en ödmjuk
ursäkt få ta tillbaka. Visst kunna damerna
skriva långa och pratsamma romaner, men de
överträffas häri numera alldeles avgjort av
herrarna. För resten var Goethe själv inte den
som alltid förstod att begränsa sig. Hade den
store mästaren verkligen levat som han lärde,
skulle både ”Die Wahlverwandtschaften”,
”Wilhelm Meisters Lehrjahre” och andra delen av
”Faust” i denna stund nog vara mer lästa.
Men låt oss inskränka våra betraktelser till
senare tiders romanförfattare. Man blir
ovillkorligen slagen av att många bland dem visa
en obstruktionstalares uthållighet. Den gamla
fina konsten att sluta stycken har efterträtts
av konsten att aldrig sluta dem. Det kan synas
egendomligt med denna ändlösa roman i en
tid, som annars tenderar mot det snäva och
knappa, antingen det nu är fråga om
damernas promenadkjolar, umgängets standardfraser
eller funkisbostadens utrymmen. Hur ha vi
i vår oerhörda brådska tid med slika digra
luntor, undrar man. Jag tror mig utan
svårighet kunna upplösa denna skenbara paradox.
För det första är tiden kanske inte så bråd
som vi älska att skrika om, maskinerna uträtta
det mesta av vårt arbete. Detta gäller framför
allt om samhällets breda lager. Ledigheten har
demokratiserats och detta är säkerligen ett icke
betydelselöst faktum, när det gäller romanens
ansvällning. Å andra sidan behövs det i själva
verket mycket mer samling, koncentration, det
vill säga verklig tid inte bara för att skriva
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
