Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Den ändlösa romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ÄNDLÖSA ROMANEN
utan även för att läsa en hopträngd, strängt
formad skildring än en mera lös och uttänjd.
Jag hörde en gång en framstående jurist
ursäkta sig före ett föredrag:
— Jag blir lite lång, sade han, jag har inte
haft tid att bli kort.
Författarna ha icke givit sig tid att bli
korta, läsarna ge sig inte tid med det som är
kort. Ja, därmed är ju saken ingalunda
uttömd, men i många fall är det nog en viss
tankelättja som ligger bakom det uttänjda.
Naturligtvis får man inte bortse från en hel
del mera ytliga och närliggande anledningar
till mastodontformatet hos tidens best-sellers.
Amerikanisering, skyskrapsmentalitet,
mass-inställning, rekordjakt och ekonomiska
intressen spela naturligtvis sin roll. Men egentligen
är nog oformligheten av en djupare och mera
avslöjande natur. Enligt min uppfattning ha
vi här ett verkligt upplösningsfenomen. Den
ändlösa romanen låter oss blicka in i tidens
förströddhet och villrådighet.
Ett slags stabilitet visar dock denna diktart.
I poesien, i dramatiken, i novellen, i de
bildande konsterna ha impressionism, symbolism
och expressionism avlöst varandra. Men
romanen tycks på det hela taget ha förblivit
tämligen oberörd av uttryckskriserna, av
formkampens oro. Den har glidit vidare i den
realistiskt-naturalistiska strömfåran, enda
förändringen är den allt större och större
bredden. Kan nu denna alarmerande ansvällning
möjligen bero på någon brist hos naturalismen
som konstnärlig princip. Betonar denna kanske
inte tillräckligt sådana faktorer som urval,
avgränsning, disciplin och stil. Det kan ju inte
förnekas att Zola med ”Les
Rougon-Macquart”-serien var den nya måttlöshetens fader. Hans
massiva litterära embonpoint var först
naturalistisk och sedan i elfte timmen utopisk. Efter
honom har det blivit allt vanligare med
mammutromaner. Tänk blott på Romain Rolland,
Marcel Proust, James Joyce, Jules Romains,
Roger Martin du Gard och Thomas Mann för
att nu ta några namn ur eliten. I Sverige ha
vi en hel rad av så kallade proletärförfattare
med långa självbiografiska romansviter. Låt
oss nu se vad dessa stora eller små giganter
egentligen ge för belägg för min tes. Det vore
synd att säga att intrycket är entydigt. Att
tro sig förandliga motiven genom att lägga
dem på sträckbänken är ju föga naturalistiskt.
Romain Rolland kan väl snarast kallas en
nittio-talstyp. Han har den kulturfrälstes fromma
envishet, han lider av en viss svullnad i
förmågan att beundra förenad med stor brist
på humor. Vad som kommit Roger Martin
du Gard att breda ut sig i en serieroman är
väl snarare en moralisk än en konstnärlig
princip. Han vill hålla ut, genomföra något,
verka socialt och politiskt. Släktromanen ”Les
Thibault” har ej sin styrka i kompositionen,
men inger respekt genom sin erfarenhetsmassa,
sin psykologiska skärpa och sitt gripna, ärliga
uppsåt. Men av humor finns här just inte mer
än hos Rolland. Jag tror överhuvudtaget att
man i allmänhet hos dessa ”långa” författare
skall kunna lägga märke till bristen på humor.
Förvånande är att även en så högintelligent
man som Jules Romains reservationslöst fallit
för den ändlösa romanens frestelser. Han
borde väl veta att intrycket av outtömlighet
inte vinnes genom ackumulering av fakta.
Livets fullhet kan lysa fram i ett par versrader,
den är icke av kvantitativ art. Konsten att
skriva romaner bör väl i någon mån skilja
sig från konsten att stoppa korv. Fransmännen
ha kallat serieromanen för le roman fleuve,
men det är verkligen frågan om inte le roman
saucisson vore ett mera betecknande namn.
En man som inte saknar humor men
däremot på visst sätt talar för min teori om
naturalismen som den litterära påssjukans
upphov är James Joyce. Hans ”Ulysses” är
en av det fascinerande men kusliga tjugutalets
sällsammaste framtoningar. På närmare
åtta
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
