Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Selander, Sten, Mark och människor, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Sten Selanders essayer
STEN SELANDER: Mark och människor.
Bonniers. 5: 25.
”Mark och människor” är en mycket adekvat
titel på denna bok, som till sin tyngst vägande
del innehåller essayer om svensk natur och
om människornas förhållande till den nu och
fordom. Hur naturen danat oss och uppfattats
av oss och av författaren och hur människorna
på gott och ont omskapat denna natur, därom
handlar de yppersta essayerna i denna
ypperliga samling. Jag förmodar att en naturvetare
inte har många nya lärdomar att hämta ur
den, men för en vanlig söndagspromenerare
och platonsk naturälskare har den många
synpunkter och roliga upplysningar att komma
med.
Den första essayn är ägnad Krok och
Alm-quists flora. Den fyller en med avund och
samvetsförebråelser. Att läsa om alla de
äventyr som unge Sten lyckades avvinna denna
lektyr och samtidigt erinra sig sina egna
panikartade växtplockningar när sommarlovet led
mot sitt slut är en bitter erinran om alla de
tillfällen man försatt under sin skoltid. Jag vill
inte säga något ont om min gamle hygglige
biologilärare, men det är tänkbart att en essay
som denna eller ”words to that effect” skulle
ha kunnat väcka en sovande i tid. Låt oss alltså
hoppas att denna hymn till Krok och Almquist
omedelbart införes i alla skolor som
obligatorisk inledning till botanikundervisningen.
Ännu ett kapitel i boken är av mera
utpräglat självbiografisk art. Det handlar om
Marstrand, där författaren för — enligt hart
när otrolig uppgift — trettionio år sedan
till-bragte en sommar som han ännu minns som
vore det i går. Det var på den tiden då
gamle kung Oscar och Zorn spredo glans över
den forna sillstaden. Författaren återsåg den
i somras och konstaterade med rörelse att allt
var som för trettionio år sedan; här var
tydligen de gamla fina herrarnas och damernas
sista tillflyktsort undan funkisrestauranger,
jazzkapell och surfing.
Förhållandet mellan mark och människor
belyses främst i fyra på varandra följande
essayer, som tillsammans utgöra ett
utomordentligt intressant och överdådigt välskrivet
parti kulturgeografi. Det börjar med
skildringen av en höstvandring genom Fiby
urskog, detta sedan stenåldern praktiskt taget
orörda stycke skogsmark strax ovan
Upplandsslätten. Så bör den vildmark ha sett ut som
våra äldsta förfäder togo i besittning; ur dess
mystiska, trånsjuka dunkel föddes deras myter
och här har vårt folklynne sina djupaste rötter.
En skog som får växa som den vill mår inte
bra, den kväver sig själv och är rov för en
ständig ångest. Först sedan människans yxa
gått sovrande och tuktande fram reser sig
skogen stolt ur sitt förfall och sin anarki.
Inte ens ett hörn av de oändliga norrländska
skogarna är alltså någon urskog utan
civiliserad skog, se där kanske något so n inte alla
voro medvetna om.
Ett annat stycke svensk natur som inte
avsevärt förändrat sitt ansikte så länge människor
bott i vårt land är den yttre skärgården.
Selander är uppfödd med Stockholms skärgård, och
han unnar stockholmarna av allt hjärta denna
den vackraste lekplatsen i världen. Samtidigt
kan han inte som naturskyddsman undgå att
hysa oro för att hela denna natur skall plottras
sönder genom bebyggelse och turisttrafik.
Allteftersom folket blivit spänstigare och mera
ostentativt naturdyrkande lockas de av den
vilda och orörda naturen, och sportstugorna
nå ut dit de mera solida villorna icke kunna.
Skall utvecklingen gå i den takt som den gått
de sista åren kortimer Stockholms skärgård
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
