Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Selander, Sten, Mark och människor, anmäld av Georg Svensson - Zilliacus, Emil, Tempe och Thermopyle, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
snart att inte ha en enda obebyggd kobbe. Och
det vore en olycka, icke minst för det yttre
havsbandets tillfälliga gäster, seglarna och
motorbåtsfararna, som inte förändra den natur
de gästa. Selander ger en hänförd skildring av
den yttre skärgården, han håller den fram för
oss i all sin ljuvlighet och slutar med att yrka
på att den göres till ett naturreservat, öppet
för envar men skyddat för åverkan och
bebyggelse. Instämmer.
Ibland är människan alldeles oavsiktligt en
landskapsarkitekt som till och med kan
konkurrera med Vår Herre. Hennes mästerverk
i det avseendet är lövängen — finns det ett ord
som ger angenämare associationer? Ni tror
säkert att ni vet hur en löväng ser ut, men ni
tar fel — det finns inte längre några riktiga
lövängar, det är en nedstämmande upplysning
som Selander ger oss. En löväng är en hage,
”men en hage där björkarna ersatts av ädla
lövträd, lind, ek, alm och ask, där täta
Tunnor’ av hassel, hagtorn och andra buskar
omgav de släta, solskimrande gläntorna och
där hagmarkens hårt betade gräs gett rum för
en matta av blommor, yppigare och
färgstarkare än blomsterfloret vid någon nutida
dikesren”. All denna härlighet är nu så när som
på några obetydliga fragment försvunnen. Att
så skett beror på att lövängen inte är ett
naturligt växtsamhälle utan frukten av en form för
lanthushållning som nu är uppgiven. Vill man
vara exakt, beseglade konstgödningen dess öde,
ty när människan gjorde sig oberoende av
naturgödsel gjorde hon sig också oberoende
av de betesmarker och foderängar som
lövängen utgjorde. Det skulle här föra för långt
att i detalj följa Selanders resonemang, men
det öppnar mycket tjusande och av de flesta
säkert obevandrade perspektiv. Och lövängen
är endast en av de naturformer som skapats
av människan för att därpå utdömas av henne,
man kan säga att hela vårt land radikalt
omskapats av invånarna och att vi endast på
teoretisk väg kunna något så när räkna ut hur
det såg ut för tvåhundra eller tvåtusen år
sedan.
Urskogen mådde väl av yxans hugg; så gör
också faunan det av jaktvården. Men
jaktvården kan gå så långt att den inkräktar på
djurens egen inbördes jaktvård. Selander ägnar
ett kapitel åt vår faunas jägare, rovdjuren,
o.ch inskärper faran av att gå för hårt fram
emot dem. Det är farligt att rubba för mycket
på naturens ordning, det kan få obehagliga
och oförutsedda följdföreteelser. Selanders
försvar av rovdjuren motiveras sålunda med
fullt plausibla praktiska argument men bottnar
naturligtvis innerst i fantasimänniskans
estetiska naturkänsla. Artikeln levandegöres av
personliga iakttagelser och är i sin helhet en
av de mest spännande i boken. När man läser
den formligen rycker det i en efter att få ge
sig ut i skogen.
Bokens senare parti innehåller några av de
bästa artiklar som Sten Selander skrev som
tidningskorrespondent i England 1934. De
skänka många fina bidrag till studiet av det
alltid lika förbryllande engelska folklynnet och
samhället, som författaren omfattar med en
blandning av sympati och oförställt ogillande.
Det var under detta engelska år som
demokraten inom Sten Selander väcktes till klart
medvetande om de sociala orättvisornas bittra
realitet, det var också då som hans kärlek till
Sverige stegrades till den visshet, som tagit sig
så vackra men så föga skrytsamma uttryck
i denna sympatiska bok. Georg Svensson
Tempe och Thermopyle
EMIL ZILLIACUS: Tempe och Thermopyle.
Gebers. 5: —.
Om Emil Zilliacus’ andliga utrustning vet
man, att den är sällsynt gedigen: man har bara
att gå till hans skrifter för att få den saken
grundligt dokumenterad. Om hans fysiska
spänstighet får man mer än en gång
respektingivande besked vid läsningen av hans nya
reseskisser från det av honom med så
brinnande kärlek omfattade Grekland. Denna bok
är inte enbart eller ens endels en
kammar-sittares av lärda mödor präglade verk. Den
har snarare karaktären av en klassiskt bildad
bergbestigares från damm och knappologiska
utredningar kemiskt fria reseberättelser. Den
man, som här i bokform sammanfört sina
intryck från lyckliga strövtåg i grekiska och
italienska nejder, har — trots att han bär
nära sextio år på nacken — lyckats bevara
den gossehåg, den friska och ogrumlade syn
på världen, som redan i och för sig och vid
yngre år äf en sällsynthet. Hans väsen präglas
5. — B. L. M. 1938. IIL 225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
