Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz Kafka: Sex prosastycken. Översättningar av Margit Abenius - Passageraren - På galleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANZ KAFKA
SEX PROSASTYCKEN
PASSAGERAREN
Jag står på plattformen till en spårvagn
och är fullständigt desorienterad i fråga om
min ställning i denna värld, i denna stad,
i min familj. Inte ens på ett ungefär skulle
jag kunna ange, vilka krav jag skulle kunna
ha rätt att framställa i någon som helst
riktning. Jag kan absolut inte ange något skäl
till att jag står på denna plattform, håller
mig fast i detta handtag, låter föra mig vidare
av denna vagn, att folk viker undan för
vagnen eller går lugnt sin väg eller dröjer
framför butiksfönstren. Ingen begär det ju
av mig, men i alla fall.
Vagnen närmar sig en hållplats, en flicka
ställer sig nära trappsteget, beredd att stiga
av. Jag ser henne så tydligt som om jag hade
rört vid henne. Hon är svartklädd, kjolens
veck röra sig knappast, blusen sitter stramt
och har en vit spetskrage med fina maskor,
vänstra handen håller hon flat mot väggen,
paraplyet i den högra står på näst översta
trappsteget. Hennes ansikte är brunt, näsan
lätt tilltryckt vid sidorna och nedtill rund och
bred. Hon har tjockt brunt hår och några
hårstrån ha blåst fram vid högra tinningen.
Hennes lilla öra sluter tätt intill huvudet;
emellertid ser jag, ty jag står nära, hela baksidan av
högra öronmusslan och skuggan av örsnibben.
Jag frågade mig då: ”Hur kommer det sig
att hon inte är förvånad över sig själv, att
hon håller munnen sluten och inte säger något
som kunde tyda därpå?”
PÅ GALLERIET
Om en avtärd, lungsiktig konstberiderska
av den pisksvängande, obarmhärtige
direktören månad efter månad utan avbrott j agades,
på sviktande häst inför en outtröttlig publik,
runt i manegen, skimrande på hästen, kastande
sina kyssar, vaggande i höfterna, och om detta
skådespel under orkesterns och ventilatorernas
aldrig upphörande brus skulle utsträckas i
oändlighet in i den gapande grå framtiden,
ständigt beledsagat av det bortdöende och
på nytt stigande bifallsdånet från händerna
— som egentligen äro ånghammare — kanske
skulle då en ung åskådare på galleriet rusa
nedför den långa trappan, förbi alla raderna,
störta in i manegen, ropa: — Sluta! Sluta!
genom fanfarerna från den oavbrutet
följsamma orkestern.
Men då det inte är så, då en skön dam, vit
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
