Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ronald Fangen: Brev från Norge
- Anmälda böcker
- Brinchmann, Alexander, Den rike mann
- Bråten, Oskar, Fugleburet
- Markusson, Andreas, Han som kjempet mot mørket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN NORGE
kommer man mer och mer till det resultatet
att det enda denna litteratur bevisar är att
ingenting kan bevisas. Man kan icke säga
något generellt om förhållandet mellan
människan och miljön. Man kan icke räkna sig
till vilka yttre förhållanden som osvikligt säkert
skulle skapa en framstående människa, lika
litet som man — gudskelov — kan utgå från
att de eller de ogynnsamma förhållandena
måste ödelägga en människa. Otaliga äro de
som gått till botten i överflöd och välstånd,
otaliga ha rest sig som stora segerherrar ur
nöd och förnedring. Ringare är icke livet.
*
Oskar Bråten har skrivit en ny liten roman
som heter ”Fugleburet” (Aschehoug). Den
försiggår som alla hans böcker bland arbetare
och småborgare i Oslos östliga del — denna
gång omkring sekelskiftet. Hans egentliga
avsikt har tydligen varit att skildra en typisk
norsk stadsväckelse. Bedömer man boken med
hänsyn till denna uppgift kan man inte kalla
den lyckad. Bråten har nog mött dessa typer
och sett på dem både skarpt och varmt. Han
tecknar en typ som Klokkeren, ledare av en
frikyrkoförsamling, med stor sympati. Andra
religiösa typer åter skildrar han med tydligt
misshag, men i stort sett kan man inte säga
att Bråten har bidragit till den tendentiösa
skildring av religiösa människor som ständigt
går igen i norsk roman från sjuttiotalet och
fram till våra dagar. En annan sak är att hur
säkert och klart Bråten än ser sina typer, så
vet han litet om det religiösa livets innersta
väsen. Vore det icke något annat och mer än
vad Bråten har att berätta i denna bok, så hade
det för länge sedan varit ute både med kyrkor
och frikyrkoförsamlingar.
Beundransvärd är i denna som i alla Bråtens
Osloromaner den säkra lokaltonen både i
miljöskildringen och replikerna. Ypperliga äro också
vissa av människoskildringarna. Jag har redan
ANDREAS MARKUSSON
nämnt Klokkeren. Låt mig framför allt nämna
modern, Valborg — levande och ömt tecknad,
en människa på gott och ont, lyckat gjord från
början till slut. Även hennes son, som i
motsats till modern är religiös, vilket gör att de
i trots av en djup vänskap lever i ständig
friktion, är en utmärkt gestalt. Men i skildringen
av dottern stöter man på något som ofta gjort
mig osäker när jag läser Bråten: något så
otroligt friskt och gott och ofördärvat,
spännande tillrättalagt, fullt av ädla och glada
överraskningar, som man naturligtvis så innerligt
gärna vill tro på, men som i alla fall
efterlämnar ett litet tvivel: är det icke Bråtens
romantiska och älskvärda hjärta som här fört
pennan ?
*
En annan stor roman som sysselsätter sig
med religiöst stoff är Andreas Markussons
”Han som kjempet mot mørket” (Aschehoug).
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Sep 19 12:47:39 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-4/0037.html
