Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Krokann, Inge, Blodrötterna, anmäld av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Roman och dokument
INGE KROKANN: Blodrötterna. Översättning
från nynorskan av Henry Peter Matthis.
Bonniers. 5: 25.
Den roman med vilken den norske
lands-målsförfattaren Inge Krokann presenteras för
svensk publik är ur flera synpunkter typisk
för vissa litterära strömningar i Norge. Norge
är ett bondeland, ett kustland och ett fjälland;
mer ett avkrokarnas och de isolerade
bygdernas land än Sverige. Medan i Sverige städerna,
kommunalsamhällena, och byarna — med
relativt lätta kommunikationer sinsemellan —
dominerat i skönlitteraturen finns det i Norge
fortfarande gott om gårdar och bygder som
trots den livliga turisttrafiken ända in i vårt
sekel verkat lika avlägsna från de stora
kulturcentra som på kung Orres tid. Ämnesvalet har
blivit beroende av detta. Dramat har i flesta
fall utspelats i en fjärran fjäll- eller kustbygd
med hårt, gammaldags liv, märkliga bravader,
jättebjörnar, trollälgar och hotfulla yxor som
hängt i hundra år under sotad ås för att
hämnande ramla ner i rätta ögonblicket. Men vid
sidan av allt detta alltför dramatiska finns
i nyare norsk diktning en strävan till saklighet
som är nästan journalistisk och som vi saknar
större motsvarighet till här. Författare ur olika
grupper har gång på gång behandlat aktuella
eller nyss aktuella fall ur verkligheten. De har
också kunnat räkna med hela norska folkets
intresse: vilket betyder att norska folket i mer
utpräglad grad än vårt är en familj.
De första kapitlen i Krokanns bok verkar
inte synnerligen lovande. Man tycker sig känna
igen alltsammans: den avlägset liggande
skogs-och fjällbygden, de båda rivaliserande
grannarna på Hamregårdarna, Nergårds-Nils och
Mikkel på Oppigård, nykomling i bygden. Allt
detta är, tycker man, skildrat förut, hela denna
både naturliga och på sätt och vis banala
ut
veckling. I andra generationen kommer nya
toner, takten blir snabbare, människorna rycker
närmare. Ola Hamre på Oppigård är en god
representant för den nya tid som signalerades
av Bjørnson, Venstres politiska genombrott,
landets nyuppvaknande, unionsbrottet. Med sin
av stark jordbundenhet och social vakenhet
sammansatta karaktär är han typen för det
bästa hos den norske bonden. Nergårdsfolket,
som har sina rötter här i bygden, en genom
sin mångfald mäktig släkt, är det konservativa
elementet. Striden — som till synes sedan
kommer att gälla något helt annat — är i själva
verket en strid mellan dessa krafter i
sekelskiftets Norge.
Vad som ger Inge Krokanns roman dess
övertygande styrka som skildring av en
brytningstids människor är det nästan autentiska
referat han ger av den så kallade Hetlesaken.
Fallet Hetle är såvitt man kan döma
otvivelaktigt ett justitiemord. Norsk press har
upprepade gånger även under de senaste åren
sysslat med den; enligt uppgifter ligger den
för närvarande under behandling, men det
tycks vara svårt att få en resning i målet till
stånd. I Inge Krokanns (på samvetsgranna
studier av rättegångsprotokollen och egna och
andras mångåriga undersökningar grundade)
version ter sig fallet ungefär så här:
Nergårds-folkets hat mot Oppigårdsfolket, framför allt
Nergårdshustrun Nilsines mot Ola på
Oppigård, har nått den intensitet där det lätt slår
över i kriminella handlingar. Ola förlorar
— orättvist — en process mot Nilsine, men
hotar att komma tillbaka: han anser sig
kränkt. Då råkar Nilsines man Eirik, en svag,
hunsad figur, ut för en olyckshändelse,
tydligen tål hans överansträngda hjärta inte vid
påfrestningen, han hittas död uppe i markerna.
Och nu börjar den avgörande striden mellan
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
