Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Krokann, Inge, Blodrötterna, anmäld av Eyvind Johnson - Jensen, Thit, Stygge Krumpen, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
de båda gårdarna. Nilsine och hennes stora
släkt — hela bygden — utpekar Ola och hans
söner som mördare. Det ena läggs till det
andra, allä människor i trakten har plötsligt
hört och sett så mycket, man vittnar om tecken
i marken, förutsägelser, aningar, ord som Ola
och hans söner fällt (som nu kommer
vanställda tillbaka}, och till slut ingriper
länsmannen. Efter en lång och fantastiskt virrig
förundersökning blir det rättegång i Bergen.
I förstone har Ola de flesta åhörarnas
sympatier. Men allteftersom processen fortskrider
vävs han in i ett nät av lögner, lösa
påståenden, ”sakkunnigas” utlåtanden. Ambitiösa
provinsialläkare tubbas av lika ambitiösa ”högre
sakkunniga” att ändra sina första vittnesmål,
och när dessa och Nergårdsfolket kommit så
långt finns det ingen återvändo för dem: Ola
och hans söner sitter fast i nätet. Och så, det
är 1907, döms Ola till livstids straffarbete och
sönerna till respektive tio och sju år.
Romanen slutar där; och det är fullkomligt
logiskt. Hetlesaken är ju inte avgjord ännu.
Fadern — Ola i romanen — dog, om jag
inte är fel underrättad, i fängelset och bägge
sönerna frigavs efter sju år; saken visade sig
redan långt tidigare så sjuk att den föranledde
upprepade krav på ny undersökning. En del
av Hetlefamiljen emigrerade till Amerika, andra
lever kvar i Norge och arbetar för en resning.
Till saken hör att Nergårdsfolket tog hand om
Oppigårdsfolkets egendom . . . Fallet är inte
enastående: vi har haft ett liknande i Sverige
för några år sedan.
Krokanns roman verkar alltså med dubbel
styrka. Den är både en god, ibland hänsynslös
bondeskildring och ett väldokumenterat inlägg
i Hetlesaken.
Översättningen av Henry Peter Matthis
verkar kunnig och bra. Eyvind Johnson
“Historisk66 roman
THIT JENSEN: Stygge Krumpen. I—II.
Översättning av Aslög Davidson
och Elsa Thulin. Gebers.
9: 50.
Författarinnan är syster till Johannes V.
Jensen och har som bekant redan tidigare vid
åtskilliga tillfällen vetat väcka uppståndelse
och debatt kring sitt namn. Föreliggande
roman inlämnades till den stora internationella
romanpristävlingen för något år sedan men
erhöll icke det förstapris författarinnan själv
ansåg fullständigt självklart. I
uppmärksammade uttalanden i pressen beskyllde hon sin
bror Johannes V., vilken fungerade som
prisdomare, för att ha intrigerat bort hennes
roman. När boken så kom ut på danska, blev
den en stor succé — den gick snabbt ut i
18 000 exemplar — och hälsades av den
vanligen inte så lättduperade danska kritiken som
ett mästerverk.
För ett svenskt öga förefaller saken vara
klar: Johannes V. Jensen hade rätt. Ingen skall
bestrida, att denna stora och svällande roman
från det danska femtonhundratalet är skriven
med en viss kraft och pittoresk
uppfinningsrikedom; den innehåller en serie levande och
färggranna tavlor, som man utan möda tar sig
förbi. Men ser man litet djupare på boken, blir
man verkligen betänksam. Det var mycket
länge sedan en så smaklös bok föll i
anmälarens händer. Den tillhör den sortens historiska
romaner, som sysslar med äldre tidsskeden
huvudsakligen för att få förevändning för så
kallade vågade skildringar. Thit Jensen har
velat skapa ett renässansepos, något i stil med
de saftiga klosterinteriörer av Aretino, som
man i Sverige med skäl försökt hindra en
obskyr förlagsfirma att prångla ut. Ingen kan
heller bli chockerad över mängden av naturalia
i boken — tiden var sannolikt föga pryd. Men
boken är så alltigenom osann. Dess
människoskildring har överhuvud inget intresse — boken
innehåller icke en sant eller levande tecknad
gestalt. Och i tids- och situationsmålningen gör
författarinnan sig skyldig till otroliga
anakronismer och plattityder. Hon ställer fram på
scenen en mängd vällustingar, kvinnoförförare,
bedragare och skurkar och vill försöka få oss
att tro, att detta är en riktig bild av det dåtida
katolska prästeståndet i Danmark. Aldrig har
protestantismens naivaste ”Greuelpropaganda”
om förhållanden i kloster och biskopsgårdar
under den katolska tiden haft en tacksammare
läsare än Thit Jensen. Hon för fram den ena
bordellscenen efter den andra, det finns
knappast några kvinnor i boken som uppträder
klädda, och biskoparna sysslar väsentligen med
samlag. En av biskoparna har en
”Pallitte-lund”, som är ett glädjehus eller en glädjepark,
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
