Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Ett Finlands nummer
Att detta nummer rubricerats som ett
Fin-landsnummer beror på att den övervägande
majoriteten av bidragen kommit från Finland.
För övrigt är häftet alls inte redigerat som ett
specialnummer avsett att belysa finländskt
kulturliv. När slumpen ville att tidskriften vid en
bestämd tidpunkt fann sig i besittning av ett
antal representativa bidrag av finländska
författare låg det nära till hands att offentliggöra
dessa i ett och samma nummer och därigenom
skänka detta en viss enhetlighet. Att ett sådant
nummer lät sig så att säga improvisera är ett
bevis bland många på de goda och livliga
förbindelserna mellan Finland och Sverige på det
kulturella området. De finlandssvenska
författarna, Arvid Mörne, Yrjö Hirn, Emil Zilliacus,
Hans Ruin, Elmer Diktonius och P. O. Barck,
äro av naturliga skäl i majoritet, men bägge de
litteraturkritiska översiktsartiklarna äro i
gengäld ägnade åt finskspråkig litteratur. Dylika
översikter av finska böcker komma i
fortsättningen att regelbundet publiceras jämsides
med översikter av finlandssvensk litteratur.
Det finlandssvenska
problemet
Det är svårt att inleda ett nummer ägnat åt
Finland utan att vidröra det finlandssvenska
problemet. Finlands svensktalande befolkning
har sedan 1918 trängts ur den ena positionen
efter den andra. Den finska nationalismen har
framför allt manifesterat sig i sin hållning mot
finlandssvenskarna. Måhända bör man inte
fästa för mycket avseende vid den
besinnings-lösa hetsen i vissa finska extremistkretsar, och
det är kanske överdrivet att tala om ett
formligt utrotningskrig mot det svenska språket.
Partierna äro delade i sin uppfattning av
språkfrågan, men den genomgående tendensen pekar
mot en successiv inskränkning av svenskans
rörelsefrihet. 1937 års omstridda
universitetsreform, där det svenska språket i strid med
regeringsformens § 14 berövades sin
likställighet med det finska, har därvidlag varit det
svåraste slaget för finlandssvenskarna. De svenska
professurernas antal begränsades till femton,
och därigenom ha utsikterna för ett allsidigt
svenskt kulturliv på finsk botten blivit avsevärt
mörkare. Den finlandssvenska kulturen
befinner sig sedan 1937 i ett nödläge, som icke bara
beror på befolkningsnumerär underlägsenhet
utan på lagfästa förordningar.
Man har ingen rätt att sätta sig till doms
över den finska nationalismen som sådan. Det
finska folkets vaknande självmedvetande och
självhävdelse kan om man överhuvudtaget
sympatiserar med nationalism betraktas som
en sund och beundransvärd företeelse. Men
man kan sätta i fråga om det ur rent finsk
synpunkt är nödvändigt och fördelaktigt att
denna självhävdelse går ut över den svenska
befolkningen. Vi leva i minoritetsproblemens
tid. Nationalismen är drivkraften i modern
politik, och minoriteterna äro huvudobjekten
för denna politik. Men den svenska
befolkningsgruppen i Finland är ingen minoritet som
kan jämföras med till exempel sudettyskarna
i Tjeckoslovakien eller österrikarna i det
italienska Sydtyrolen. Finlands gränser äro
naturliga, och inom dessa gränser ha svenskarna
lika uråldrig hemortsrätt som finnarna.
Finlandssvenskarna ha aldrig betraktat sig som
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
