Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RUIN
för den gamla drömmen. Gallionsfiguren hade
inga hemligheter. Den hade intet skri över
orättfärdigheten, ingen medkänsla med
lidandet, ingen barmhärtighet, ingen förlåtelse för
människornas synd. Den var varken födelsen
eller döden, smärtan eller hänryckningen.
Något annat var det han ville nu. Han hade
ett budskap att bringa. Icke först och främst
om tingens form och skönhet som han en
gång trodde. Men om själva människorna. De
levande och lidande människorna, som icke
själva förstodo varandra, men som han med
hela sin själ skulle försöka tränga in i — för
att uppleva, för att känna, för att förstå, för
att motta förtroenden av. Och han lyftes upp
som på en våg och han såg det han skulle
skapa som ett stort och mångfaldigt verk. Som
ett enda mäktigt drama, där människorna
döko upp sådana som han hade sett dem och
förnummit dem i medkänslans besatta
delaktighet.
Det behov att följa människorna in i deras
vansklighet och nöd och taga deras börda
på sig, som plötsligen bröt in över Jörgen
Wendt, ha många diktare känt. Vi kunna
nämna en mystiker som Dostoj evski, för
vilken livets krona var, som han själv sade,
insikten att den enskilde hör ihop med alla,
att var och en av oss är ansvarig för allt och
alla i världen — en sats, som lyser som en
fackla in i hans måttlösa och absoluta
människokärleks djup och förklarar hans
diktnings gravitation ned i eländets värld. Eller
vi kunde nämna en västerlänning som Goethe,
som diktar sin personligaste dikt om Faust,
som vill hopa i sitt bröst all världens väl och
ve, förstora sitt jag till mänsklighetens jag
för att till sist med släktet självt gå under.
Ofta beror det icke av diktarna själva när
lidandet fyller dem. De äro värnlösa,
utlämnade åt lidandet. De andas in det med vart
andetag. Om Keats har det sagts att när livet
med hela sin vånda fyllde honom tog han
emot tills han stupade. Det är mottagandets
mysterium. Om det har också vår tid sina
dokument:
Ej händer det en orätt under solen,
ej finns ett kval, så fjärran från mitt liv,
att ej dess ångestvågor nå mitt väsen.
Var motgon vaknar jag på plågans bädd
och skakas som av obekanta kramper:
en underjordisk bävning i min själ.
Var middag stupar jag i stridens mitt
bland larm och lik på aldrig sedda slagfält.
Var afton går jag i en gallercell
och tyngs till golvet av en annans dödsdom.
Jag är ett krus, beständigt fyllt
med skummigt blod från jordens tusen sår. —
Hur länge skall den svaga leran hålla?
(Jarl Hemmer.)
Men det är inte bara historien om hur
ynglingen Jörgen Wendt erfor ett behov att
ta sig an människornas sak, som intresserar
oss i Sigurd Christiansens berättelse. I minst
lika hög grad påkallar en annan sak vår
uppmärksamhet. Det är själva det sätt, varpå
diktarkallet anmälde sig hos honom.
Christiansen talar om, hur Jörgen efter sin
genomvakade ångestfulla natt då han utan
nåd i en sammansnörd upphetsning
genomlevde det som den föregående kvällen fört
inpå honom, plötsligen visste något som han
ej kunde förklara, men som han förstod att
hela hans liv skulle vigas åt att lyfta i dagen.
Någonting lyste in i hjärtat på honom,
någonting som var mer än en tanke, var sanningen,
verkligheten själv. Den magnetiska punkten i
hans liv skulle bli denna förnimmelse av
närhet till och inblick i sanningen, denna
överrumplande känsla av att nu ägde och besatt
han vad han förut icke ägt och besuttit. Det
var den avgörande händelse, till vilken han
skulle söka sig tillbaka och ut ur vilken verket,
hans verk, skulle växa fram.
Man kan fråga sig varav det kommer att
någonting på detta sätt plötsligen kan gå
män
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
