Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID DIKTENS KÄLLOR
stegra sina lustkänslor och lindra sin olust.
Och han vet att detta mål når han bäst
genom att söka uppväcka en liknande känsla
hos andra. Han söker överföra de egna
känslotillstånden till en utomstående publik — det
enklaste och ursprungligaste motivet till
konstalstring.
När man fördjupar sig i ett verk som Sigurd
Christiansens och gripes av den sj
älvförglöm-melse, varmed han levat sig in i sina diktade
gestalters öden, anar man emellertid att något
annat och mer än en medveten eller
omedveten strävan att lindra olusten eller stegra
lustkänslorna ligger under det problem vi här
ställts öga mot öga med. Visserligen är det
troligt att en författare, som så kunnat mäta
djupen av mänsklig vånda, haft mvcken
smärta att lindra, mycket personligt lidande
att skriva sig fri från, men hemligheten med
hans skapande uttömmer det icke. Någonting
säger oss att det här är fråga om en diktare,
som i ett högre syfte än den personliga
befrielsens gått in för sin uppgift — att han,
långtifrån att söka utlösning genom återverkan
från likakännande, tagit andras smärta, andras
plåga och ångest på sig. Skulle detta vara en
illusion ?
Att jag med mina förmodanden om den
innersta impulsen under Sigurd Christiansens
författarskap inte varit på fel spår, har jag
funnit bekräftat i en senare roman av honom,
som utkom för två år sedan och där han med
konstens hela konkretion belyser det som
försiggår i det livets frö, som växer ut till en
diktare. I romanen ”Drömmen og livet”
berättar Sigurd Christiansen synbarligen sin egen
utvecklingshistoria, medan han genom
uppväxtåren följer den faderlöse gossen Jörgen
Wendts liv. Han berättar historien en smula
minutiöst och omständligt, men ändå så att
man gripes och tas från första ögonblicket,
ty han har en gång för alla denna gnista
ytterst på fingerspetsen som Gud fader i
Michelangelos skapelsefresk -— gnistan som
ger liv och kallar till liv.
Jörgen lever ett dubbelliv. Å ena sidan ett
liv vid sin moders och broders och sina
kamraters sida, å andra sidan ett liv, vars centrum
är drömmen om en gallionsfigur, som hans
onkel, en sjökapten som lagt upp, icke förmår
fullborda och som han, Jörgen, drömmer om
att en gång kunna ge detta oförklarliga något
som onkeln kallar ”svevet”, svikten,
svävningen, svingningen, det som gör det hela
levande.
Men en dag tar livet, det riktiga livet,
honom om strupen, han står plötsligen vid sin
drunknade kusins och lekkamrats döda kropp
och upplever några timmar senare, hur den
förolyckades moder yppar, utan att ana hans
närvaro, en hemlighet om hur hennes döde
son en gång kom till världen — en hemlighet,
som skammen och förnedringen med aldrig
svikande förslagenhet ända tills nu lyckats
dölja.
Det var som om livets hela tyngd och
vansklighet med ens kommit över honom; skrämd
och förvirrad upptog han allt han hörde, och
mycket annat han upplevat i sitt liv och som
gjort intryck på honom, men vars innebörd
han icke förstått, stod med ens klart och
skrämmande för honom. Det blev en
ångest-full och sömnlös natt, men nä’’ han slutligen
genomvakat den hände något:
”Själen utvidgade sig så att den var nära
att sprängas. Han visste plötsligen något. Utan
att fatta huru. Utan att kunna ge ord åt det.
Utan att kunna artikulera det. Han bara visste
— visste!”
Han hade sett in i något som blivit för
honom en del av honom själv, något som var
djupt inne i honom: livet självt sådant det
innerst var och som han ända hittills svävat
i okunnighet om och som de andra
runtomkring honom icke fattade. Och i samma
ögonblick förstod han att det ej längre fanns plats
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
