350 (Bonniers litterära magasin / Maj 1938 Årg. 7 Nr 5)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HANS RUIN

teori framställa saken. Eller den kan innebära
skapandet av en fantasirealitet, som så att
säga får vikariera för verkligheten och
därmed skänker förlösning. Eller den kan, såsom
fallet var med Jörgen Wendt, innebära en
upplevelse av diktarkallet som en hjälp åt
lidande människor. I detta fall vore man
rentav frestad att tala om ett ställföreträdande
lidande i konsten, och det i en djupare mening
än den som i viss mån gäller om all stor konst,
vilken, när den talar till oss om livets bittra
sveda, låter oss känna det som om jagets
bekymmer lättat, det personligt stingande i
dagens tillskyndelser lindrats. Ty hos Jörgen
Wendt är det inte fråga om en mer eller
mindre ofrivillig effekt hos diktskapandet, utan
om någonting han direkt ställer in sig på
och söker nå genom att följa människorna
in i deras lidande och nöd. Han vill ta andras
bördor på sig.

När man i estetiken förklarar en konstnärs
neddykande i lidandets värld som ett led i en
uttrycksrörelse, som avser befrielse från egen
olust och plåga, utgår man i viss mån från
samma princip, som inom moralfilosofien
vunnit ryktbarhet: det välförstådda egna
intresset. Men man stöter också på samma
svårigheter som inom etiken. Visserligen löser
Jörgen Wendt ett personligt problem med
Upplevandet av diktarkallet. Men att hans
lösning innebär att han vill dela människornas
lidande kunna vi lika litet förklara utur det
välförstådda egna intresset som man inom
moralfilosofien, hur man än tänjt på begreppet
i fråga, kunnat tillfredsställande förklara det
mysterium, som ligger i en stor och
uppoffrande handling.

Men här befarar jag en anmärkning, som
sannolikt redan länge bränt på mångens
tunga. Man skall i anslutning till vad Yrjö
Hirn en gång framhållit säga, att det jag med

Christiansen som exempel velat göra gällande
är som estetisk lärosats minst lika
otillfredsställande som den sats den unge Goethe gav
spridning åt, då han i sin ”Götz von
Ber-lichingen” lät den förälskade väpnaren Franz
utropa, att nu kände han vad det var som
gjorde en man till diktare: ”Ein volles, ganz
von einer Empfindung volles Herz.” Om det
icke krävdes mer än ett fullt hjärta för
uppkomsten av ett diktverk, så skulle vi alla
någon gång kunnat göra vårt poetiska
lyckokast. Nej, det är inte detta det kommer an på.
Att dikta kräver förmåga att ge liv och
konkretion, plastisk form. Dikten är gestaltad
ingivelse. Och denna förmåga förutsätter ett
alldeles speciellt förhållningssätt hos diktaren
— ett förhållningssätt, som rentav står i strid
med den obetingade hängivenhet, som här
gjorts till huvudpunkt i diktarutrustningen.
Den i sina inre vissheter vilande människan,
den gripna, besatta, översvallande människan
gör klokast i att ta en kall dusch innan hon
tänker på att dikta. Diktaren måste ha sina
upplevelser på avstånd innan han kan göra
dikt av dem. Därför älskar han också minnets
avståndsperspektiv. Långtifrån att sätta en ära i
att vara gripen fruktar han gripenheten som ett
störande och förvillande moment i diktandet.

Jag får lov att erkänna att denna
invändning hotar lyfta mig ur sadeln. För att rätt
kunna fånga upp stöten måste jag ett
ögonblick länka uppmärksamheten på vad det
överhuvud vill säga att se på något estetiskt eller
konstnärligt.

Låt oss antaga, att vi se en man på gatan
taga en sup ur flaskan. Scenen är inte den
uppbyggligaste, men ändå kan det inträffa att
det som vi borde vända oss bort ifrån tar vårt
öga fånget. Vad har hänt? Estetikern säger,
att vi i ett sådant ögonblick låta scenen vila
i sig själv, skänka den det ljus och den
tydlighet, som vi eljest inte i livet bestå det som
ter sig för oss. I allmänhet äro våra intryck

350

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Fri Sep 19 13:46:32 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/blm/1938-5/0024.html

		Bonniers litterära magasin / Maj 1938 Årg. 7 Nr 5 / 350 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|