Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID DIKTENS KÄLLOR
blott tecken, signaler för reaktion och
handling. Men här ha vi avstått från en sådan
inställning. Vi ha avstått från varje moraliskt
värdesättande. Det faller oss inte in att ropa
på polis. Vi låta scenen växa ut i vårt
medvetande, och i den mån den gör det, vinner
den ett betydelsedjup vi förr inte varsnat. Vi
uppleva ett förvandlingsmirakel: det fulas
förvandling till skönhet.
Översatt till ett abstraktare, allmängiltigare
språk ger detta vid handen att vi kunna intaga
en hållning gentemot intrycken som ”icke
bestämmes av några hänsyn till dessa intrycks
värde för vårt förnufts- och viljeliv”. En
sådan hållning kalla de tongivande estetikerna
estetisk. Man använder också ett annat,
visserligen lätt missvisande uttryck, en
”ointresserad” eller ”intresselös” hållning, varmed
man vill inprägla att människans inställning
till verkligheten i den mån den kan betecknas
som estetisk är oavhängig av alla praktiska
strävanden; missvisande är uttrycket
såtillvida som det inte utesluter ett ”intresse” vid
uttrycksrörelsen som sådan med dess
luststeg-rande och smärtstillande förmåga. Ett sådant
estetiskt förhållningssätt innebär en
benägenhet hos oss, som växer med stigande kultur,
men som aldrig helt förverkligas. Den enbart
estetiska människan är ett hjärnspöke, som
i verkligheten inte äger mer existens än till
exempel nationalekonomernas rent ekonomiska
människa. Det estetiska sinnet har uppammats
under fullföljande av strävanden, som i och
för sig ha föga med estetisk uppmärksamhet
att skaffa, och konst har ofta skapats i rent
praktiska behovs tjänst. Med alster, som
kunna betraktas rent estetiskt, har man kunnat
avse stimulering för arbete eller krig, eller
man har förknippat magiska eller religiösa
syften med dem eller sökt uppnå sexuell
framgång eller velat hugfästa någon historisk
händelse eller sökt överbringa ett budskap av en
eller annan art till sena tider. Eller man har
velat och vill ännu ofta den dag som i dag
är med ett sådant alster sätta in sitt
maktspråk i det historiska nuets ström.
Vi se kort sagt att konsten tillhör två olika
världar: å ena sidan en värld, där livets
nödvändigheter råda, där människan står mitt
inne i bränningarna av sina och andras
drifter, mitt inne i kärlek eller hat eller
fruktan eller begär eller personliga eller
kollektiva intressen och fördomar, å andra sidan
en värld, som på sätt och vis står bortom
världen, tillhör en vindstilla zon fjärran från
de fält där våra affekter och lidelser jaga.
Mellan dessa två världar röra sig
konstnären och konstnjutaren, de två dock i viss
mån på olika vis. Konstnjutaren kan mera
odelat uppfatta konstverket som någonting
som vilar i sig självt, förlagt till en
kon-templationens stilla ort fjärran från tillvarons
hårda och tunga villkor. Konstnären däremot
löper fara att i den mån han höjer sitt
konstsinne till ett skapande, som alltmer bär prägeln
av en självmotiverad strävan, det vill säga
prägeln av någonting, som i sitt aktgivande
på de rent estetiska värdena skjuter livets egen
blodfulla verklighet ifrån sig, en sådan
konstnär löper fara att skapa en anemi sk, en
blodfattig konst. I lödig vers konstateras detta av
Bertil Malmberg:
När hemligheten vek ur bruk och fester
och vakenhetens bann1 fick själen fången,
vek all gudomlig, fruktbar nåd ur sången,
och utan kraft bemöda sig dess präster.
(Ur ”Dikter vid gränsen”.)
Därför se vi också beständigt hur de stora
konstnärerna instinktivt värja sig mot esteti-
1 Kursiverat av förf. — Bertil Malmberg har
senare i en uppsats i ”Värderingar” (Bonniers,
1937) på sätt och vis polemiserat mot denna
uppfattning, i det han säger: ”Han (diktaren) vet, att
bakom hans högsta inspiration står ett iskallt, nästan
diaboliskt medvetande, konstförståndets hypnotiska
öga, som utan att någonsin duperas länkar efter
sitt skön spontaneitetens flöde.” Uttalandet har
föranletts av att Malmberg finner att jag i ”Poesiens
mystik” (Natur och Kultur, 1935) icke observerat
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
